fredag, mars 23, 2007
Funderar på att byta blogg
... men känner mig lite osäker. Vill inte mista ER. Följer ni med mig i så fall?
torsdag, mars 22, 2007
Uppdatering
Bäst idag: NI
Alla som bryr sig. Över att petit moi ligger och hulkar över toastolen mitt i natten.
Det var faktiskt kortvarigt. Har bara spytt under natten. Men magen känns fortfarande lite orolig. Som det ju blir. Gäller bara att äta smått och ofta. Det brukar funka för att få igång mig igen.
Alla som bryr sig. Över att petit moi ligger och hulkar över toastolen mitt i natten.
Det var faktiskt kortvarigt. Har bara spytt under natten. Men magen känns fortfarande lite orolig. Som det ju blir. Gäller bara att äta smått och ofta. Det brukar funka för att få igång mig igen.
onsdag, mars 21, 2007
Här spyr vi
Nämen, den här veckan blir ju bara bara bättre och bättre ... not.
När jag kom hem igår hade mannen spytt.
På kvällen (när mannen sov) spydde lilleman. Över sig, sängen, mattan.
Bara att torka av, duscha barnet, rulla undan ALLA mattor, bädda med frottehanddukar som är lättare att byta än sängkläder. Och hålla andan.
Det höll i 40 minuter. Därefter ytterligare fyra spyor med samma resultat: duscha barn som bara grät mer och mer, bya handdukar (och skit också, även sängkläderna för det gick igenom) och börja om igen.
Lilleman grät "jag vill dricka vatten" och jag tvärvägrade. För varje liten gnutta vätska kom en ny kaskad kräks. Kan säga att vi inte var vänner, direkt.
Sammanlagt kräktes sonen tio gånger under kvällen/natten. Jag vägrade att sova med mannen och förvisade honom in till sonens rum. Bättre att ha dem isolerade så kanske jag och junior klarar oss, resonerade jag.
Och som vanligt, efter varje moment TVÄTTA HÄNDERNA MED HANDSPRIT.
Och hålla tummarna för att mannen kan åka till Kina på söndag som planerat.
Men ... skam den som ger sig.
Det bästa:
Efter att lilleman spytt fyra gånger fanns det inget i magen att spy upp, så de resterande sex gångerna slapp jag duscha barn och byta sängkläder. Alltid något.
Jag mår bra.
Junior mår (kors i taket) bra.
När jag kom hem igår hade mannen spytt.
På kvällen (när mannen sov) spydde lilleman. Över sig, sängen, mattan.
Bara att torka av, duscha barnet, rulla undan ALLA mattor, bädda med frottehanddukar som är lättare att byta än sängkläder. Och hålla andan.
Det höll i 40 minuter. Därefter ytterligare fyra spyor med samma resultat: duscha barn som bara grät mer och mer, bya handdukar (och skit också, även sängkläderna för det gick igenom) och börja om igen.
Lilleman grät "jag vill dricka vatten" och jag tvärvägrade. För varje liten gnutta vätska kom en ny kaskad kräks. Kan säga att vi inte var vänner, direkt.
Sammanlagt kräktes sonen tio gånger under kvällen/natten. Jag vägrade att sova med mannen och förvisade honom in till sonens rum. Bättre att ha dem isolerade så kanske jag och junior klarar oss, resonerade jag.
Och som vanligt, efter varje moment TVÄTTA HÄNDERNA MED HANDSPRIT.
Och hålla tummarna för att mannen kan åka till Kina på söndag som planerat.
Men ... skam den som ger sig.
Det bästa:
Efter att lilleman spytt fyra gånger fanns det inget i magen att spy upp, så de resterande sex gångerna slapp jag duscha barn och byta sängkläder. Alltid något.
Jag mår bra.
Junior mår (kors i taket) bra.
tisdag, mars 20, 2007
En kopp kaffe
På jobbet 07:05. En kopp kaffe, en dator, ett givande samtal med en härlig kollega.
En bra natt (relativt sett i alla fall). Junior kunde sova i egen säng och vaknade kanske 3-4 gånger på sin höjd. Fick lite mat, massor med mediciner och buf i rumpan.
Nu, analytisk problemlösning på härligaste, lägsta nivå (leta kodfel i databas) för ett par nya kuber som jag håller på att komponera ihop till en kund. Mitt allra sista kundprojekt här på företaget.
En bra natt (relativt sett i alla fall). Junior kunde sova i egen säng och vaknade kanske 3-4 gånger på sin höjd. Fick lite mat, massor med mediciner och buf i rumpan.
Nu, analytisk problemlösning på härligaste, lägsta nivå (leta kodfel i databas) för ett par nya kuber som jag håller på att komponera ihop till en kund. Mitt allra sista kundprojekt här på företaget.
måndag, mars 19, 2007
Grattis Junior 9 månader
Du är så fin.
Du har lärt dig så mycket saker.
Du vet vad lampa, mamma, pappa, storebror och vovsan är.
Du kan ta dig upp från liggande på mage till att sitta.
Du försöker äta själv med sked och det går bättre och bättre.
Du försöker bortsa tänderna själv.
Du har fyra tänder.
Du skrattar när jag nosar dig i magen.
Du tar tre-fyra nästan-kryp-steg framåt.
Du älskar att äta samma mat som vi.
Du kan klappa vovsan utan att nypa henne.
Du älskar din favvonalle.
Du backar och smyger medvetet runt köksön med gåstolen.
Du tar sats, springer några steg med gåstolen och håller sedan upp fötterna och låter den föra dig framåt.
Du tycker om att rasa klossar.
Du har snart lärt dig att läggar ringar kring konen.
Du pussas.
Du har små fjun på huvudet som börjar likna hår.
Dina klarblå ögon är det vackraste vi vet.
Tack för att du finns.
Du har lärt dig så mycket saker.
Du vet vad lampa, mamma, pappa, storebror och vovsan är.
Du kan ta dig upp från liggande på mage till att sitta.
Du försöker äta själv med sked och det går bättre och bättre.
Du försöker bortsa tänderna själv.
Du har fyra tänder.
Du skrattar när jag nosar dig i magen.
Du tar tre-fyra nästan-kryp-steg framåt.
Du älskar att äta samma mat som vi.
Du kan klappa vovsan utan att nypa henne.
Du älskar din favvonalle.
Du backar och smyger medvetet runt köksön med gåstolen.
Du tar sats, springer några steg med gåstolen och håller sedan upp fötterna och låter den föra dig framåt.
Du tycker om att rasa klossar.
Du har snart lärt dig att läggar ringar kring konen.
Du pussas.
Du har små fjun på huvudet som börjar likna hår.
Dina klarblå ögon är det vackraste vi vet.
Tack för att du finns.
Listor
Innan jag glömmer: min att-göra-lista för imorgon...
* Ringa arkitekten ang. trappänding samt ny revision av teknisk spec (utsida suteräng asfalt, pordrän, fiberduk)
* Ringa pappa och kolla trappris? ok?
* Ringa lönekontoret
* Fixa färdigt kub till kunden - testa mycket. Varför diffar det?
* Ringa byggherre igen och boka träff.
* Boka massagetid
Sedan då? Tjaaaa, inatt sov jag två timmar. Junior var jättedålig i halsen och hostade hela natten. Vi vågade inte låta honom sova i egen säng utan han sov bredvid mig och mannen sov inne i lillemans rum med honom.
Junior vaknade varje 30-40 minut hela natten igenom. Jag låg och vaggade honom, småmatade honom och försökte få honom att inte gråta för mycket. Tack och lov är ändå andningen fin (förutom hostandet). Han har inga andningsproblem den här gången.
Klockan fyra i morse orkade jag inte längre utan bad mannen byta med mig så att jag fick sova två timmar innan jag åkte till jobbet. Var på plats bakom skrivbordet 07:15 för dagens första kopp kaffe och ett databasstrul utan dess like resten av dagen.
Men skam den som ger sig... Här kommer...
Bäst idag:
Junior och lilleman tillsammans i barnrummet. Huvud mot huvud och lekandes med garaget och bilarna.
Lilleman sittande och skrattande i spjälsängen.
Snygga outfiten från första jobbdagen (blå skjorta och svart kjol) på plats igen.
Note to myself: Inte torktumla strumpbyxor igen. De blir statiska och suger in kjolen mellan benen hela tiden. Mucho irriterande och inte lika sexigt som tänkt.
Och dessutom...
Jag kan inte nog uttrycka den glädje och det mod alla era fina kommentarer inger mig. Jag önskar att jag orkade svara mer och skriva mer och läsa mer bland era egna bloggar. Men jag gör som Camilla säger: jag fokuserar lite mer på mig just nu. För att orka. Tack för att ni finns och för att ni gör det så bra!
* Ringa arkitekten ang. trappänding samt ny revision av teknisk spec (utsida suteräng asfalt, pordrän, fiberduk)
* Ringa pappa och kolla trappris? ok?
* Ringa lönekontoret
* Fixa färdigt kub till kunden - testa mycket. Varför diffar det?
* Ringa byggherre igen och boka träff.
* Boka massagetid
Sedan då? Tjaaaa, inatt sov jag två timmar. Junior var jättedålig i halsen och hostade hela natten. Vi vågade inte låta honom sova i egen säng utan han sov bredvid mig och mannen sov inne i lillemans rum med honom.
Junior vaknade varje 30-40 minut hela natten igenom. Jag låg och vaggade honom, småmatade honom och försökte få honom att inte gråta för mycket. Tack och lov är ändå andningen fin (förutom hostandet). Han har inga andningsproblem den här gången.
Klockan fyra i morse orkade jag inte längre utan bad mannen byta med mig så att jag fick sova två timmar innan jag åkte till jobbet. Var på plats bakom skrivbordet 07:15 för dagens första kopp kaffe och ett databasstrul utan dess like resten av dagen.
Men skam den som ger sig... Här kommer...
Bäst idag:
Junior och lilleman tillsammans i barnrummet. Huvud mot huvud och lekandes med garaget och bilarna.
Lilleman sittande och skrattande i spjälsängen.
Snygga outfiten från första jobbdagen (blå skjorta och svart kjol) på plats igen.
Note to myself: Inte torktumla strumpbyxor igen. De blir statiska och suger in kjolen mellan benen hela tiden. Mucho irriterande och inte lika sexigt som tänkt.
Och dessutom...
Jag kan inte nog uttrycka den glädje och det mod alla era fina kommentarer inger mig. Jag önskar att jag orkade svara mer och skriva mer och läsa mer bland era egna bloggar. Men jag gör som Camilla säger: jag fokuserar lite mer på mig just nu. För att orka. Tack för att ni finns och för att ni gör det så bra!
söndag, mars 18, 2007
Lördag avklarad
Lördagen började tidigt. Efter noll sömn eftersom junior (FAN FAN FAN) igen blivit förkyld och hostig och inte andades bra under natten. Jag låg och lyssnade på honom halva natten. Fast den här gången kan vi nog inte skylla på förskolan. På morgonen efter nollnatten åkte mannen till jobbet för att jobba undan lite. Mor, far, syster och farfar kom på förmiddagen eftersom vi ville ha hjälp av pappa med att gå igenom elritningarna på huset.
Det blev en bra men otroligt intensiv dag. Även om både mor och syster var till stor hjälp med barnen så krävs det ändå att jag ska fixa med fika, luch, fika, middag med allt vad det innebär till hela bunten. Ibland känns det som lite mycket.
Barnen stormtrivdes och fick i alla fall massor med uppmärksamhet. Somnade strax efter sju, båda två. Mannen och jag låg i sängen och pustade till Tyst vittne. Helt slutkörda. Och hoppades på en bättre natt som dessvärre inte infriades.
Det blev en bra men otroligt intensiv dag. Även om både mor och syster var till stor hjälp med barnen så krävs det ändå att jag ska fixa med fika, luch, fika, middag med allt vad det innebär till hela bunten. Ibland känns det som lite mycket.
Barnen stormtrivdes och fick i alla fall massor med uppmärksamhet. Somnade strax efter sju, båda två. Mannen och jag låg i sängen och pustade till Tyst vittne. Helt slutkörda. Och hoppades på en bättre natt som dessvärre inte infriades.
Fredag avklarad
Jag lever. Nätt och jämnt. Men ändå. Har surfat runt på favvobloggarna i listan och sett att livet har gått vidare för alla andra. Vill lägga små inlägg för att tala om för er att jag har läst, men orkar inte. Finns så lite tid till mig. Får vara egoistisk och prioritera mig då.
Fredagen var bra. Mannen och jag hjälptes åt upp och barnen och jag gick till Öppna förskolan. Båda barnen verkade tycka att det var kul. På vägen hem (vi gick, underbart promenadvägen) lyckades jag få båda att somna. Väl hemma, där jag skulle hinna med den egna kvalitetstiden, orkade jag inte med den utan somnade på matten (den är faktiskt ganska gosig) i solskenet under fönstret, sked med vovsan. I en timma. Med barnen sovandes i hallen i vagnen.
Men det behövdes nog. Fast jag rekommenderar inte mattan i en timma. Är rätt stel i axeln och höften fortfarande.
Eftermiddag och kväll gick och var bra och mysiga och jag mådde inte riktigt bra men det gick i alla fall och barnen somnade när de skulle.
Fredagen var bra. Mannen och jag hjälptes åt upp och barnen och jag gick till Öppna förskolan. Båda barnen verkade tycka att det var kul. På vägen hem (vi gick, underbart promenadvägen) lyckades jag få båda att somna. Väl hemma, där jag skulle hinna med den egna kvalitetstiden, orkade jag inte med den utan somnade på matten (den är faktiskt ganska gosig) i solskenet under fönstret, sked med vovsan. I en timma. Med barnen sovandes i hallen i vagnen.
Men det behövdes nog. Fast jag rekommenderar inte mattan i en timma. Är rätt stel i axeln och höften fortfarande.
Eftermiddag och kväll gick och var bra och mysiga och jag mådde inte riktigt bra men det gick i alla fall och barnen somnade när de skulle.
torsdag, mars 15, 2007
Idag... del 2
Dagen var... bra. Eller, för att vara exakt; Jag mådde psykiskt dåligt. Kände mig orolig i själen, skamsen för igår, trött för att jag grät för mycket och sov för lite i natt. Men trots det, så hade barnen en kanondag.
Så egentligen har jag nog idag vunnit på lotteri. Det här måste ju nästan vara som slutexamen, att jag mår dåligt, men kan tygla det och ge barnen en helt suverän dag, precis som de alltid förtjänar. Egentligen jättebra. Men jag känner fortfarande av gårdagen i kroppen, så jag går inte direkt omkring och jublar.
Vi gick upp tillsammans hela familjen i morse. För att jag inte skulle få allting själv. Klädde på barnen ihop och mannen tog vovsan på promenad. Frukost, läsa sagor på sonens rum och sedan somnade junior in för tvåtimmarspasset på förmiddagen.
Lilleman och jag byggde med lego nästan hela tiden. Han fick styra. Sedan lagade jag lunch som jag åt och lilleman inte ens tittade på. Jag brydde mig inte alls, slängde bara hans mat utan kommentarer eller sura miner efter måltiden och sedan gick vi till Stadsparken, jagade änder (faktiskt jättekul, fast tanterna blänger), lekte i sandlådan, gungade, körde med grävskopan och jagade änder igen på hemvägen.
Fika med varm nyponsoppa med vaniljglass i. Sedan lek på lillemans rum igen och byte av sängkläder både till honom och brorsan. Och lite stryktvätt. Sen kom pappa hem och dagen var officiellt räddad.
Nu sover båda barnen (sedan 19:10) och mannen och jag inväntar en rörkille som ska visa ritningar till huset. Sedan te och choklad i sängen.
TACK FÖR ERT STÖD.
Så egentligen har jag nog idag vunnit på lotteri. Det här måste ju nästan vara som slutexamen, att jag mår dåligt, men kan tygla det och ge barnen en helt suverän dag, precis som de alltid förtjänar. Egentligen jättebra. Men jag känner fortfarande av gårdagen i kroppen, så jag går inte direkt omkring och jublar.
Vi gick upp tillsammans hela familjen i morse. För att jag inte skulle få allting själv. Klädde på barnen ihop och mannen tog vovsan på promenad. Frukost, läsa sagor på sonens rum och sedan somnade junior in för tvåtimmarspasset på förmiddagen.
Lilleman och jag byggde med lego nästan hela tiden. Han fick styra. Sedan lagade jag lunch som jag åt och lilleman inte ens tittade på. Jag brydde mig inte alls, slängde bara hans mat utan kommentarer eller sura miner efter måltiden och sedan gick vi till Stadsparken, jagade änder (faktiskt jättekul, fast tanterna blänger), lekte i sandlådan, gungade, körde med grävskopan och jagade änder igen på hemvägen.
Fika med varm nyponsoppa med vaniljglass i. Sedan lek på lillemans rum igen och byte av sängkläder både till honom och brorsan. Och lite stryktvätt. Sen kom pappa hem och dagen var officiellt räddad.
Nu sover båda barnen (sedan 19:10) och mannen och jag inväntar en rörkille som ska visa ritningar till huset. Sedan te och choklad i sängen.
TACK FÖR ERT STÖD.
Idag...
... är jag nervös. Vet inte hur dagen ska sluta (eller, jo det vet jag, den ska sluta bra eftersom jag har ett åtgärdsprogram). Men jag går liksom på nålar. Har ont i magen. Är orolig.
Ingen bra start. Igår kväll (natt) grät jag jättemycket. Känner ett sådant självförakt över mitt agerande och mina tankar. Mina två pluttisar är det bästa jag har. Jag måste vara mer rädd om dem (och mig).
Men det ska gå idag. Idag är början på det nya. För det finns ingen återvändo.
Ingen bra start. Igår kväll (natt) grät jag jättemycket. Känner ett sådant självförakt över mitt agerande och mina tankar. Mina två pluttisar är det bästa jag har. Jag måste vara mer rädd om dem (och mig).
Men det ska gå idag. Idag är början på det nya. För det finns ingen återvändo.
onsdag, mars 14, 2007
I necessären...
AKUTPLAN
Upprepning är bra för inlärning. Jag ska lära mig.
.
.
Förebyggande:
Ställ INGA krav = en konflikt
.
Åtgärder:
Ring genast en vän
Gå ut
Ta ut barnen
Sätt på musik
.
ANDAS
.
Det bästa...
Tycker att detta inlägg behövs.
Det bästa:
* Lilleman i min famn: Jag älskar dig mamma. Så HÄÄÄR mycket (håller ut armarna).
* Mannen intill i soffan: Kom ihåg att jag älskar dig.
Jag till mannen: Försök komma ihåg att jag också älskar dig. Mitt i allt det här.
* Junior: Mamamamamamamamamama
Det bästa:
* Lilleman i min famn: Jag älskar dig mamma. Så HÄÄÄR mycket (håller ut armarna).
* Mannen intill i soffan: Kom ihåg att jag älskar dig.
Jag till mannen: Försök komma ihåg att jag också älskar dig. Mitt i allt det här.
* Junior: Mamamamamamamamamama
Psykiskt kaos
Jag mår psykiskt väldigt dåligt just nu.
Jag får väl skylla på dåliga gener (med en psykiskt instabil mor och mormor tycker jag att det är legitimt). Men det betyder inte att jag inte bör och måste och ska göra något åt det. Det ska jag. Det gör jag och det är jag skyldig mig själv och min familj.
Det jobbiga är att jag känner ”det” komma men kan inte få det att sluta utan ett utbrott. Jag har försökt att tiga ut det, men bara lyckats med att förlänga själva förstadiet. Aldrig uppskjutit utbrottet speciellt länge. Det kommer likförbaskat.
Skriker, gråter, skakar, har svårt att andas. Ångest, panikångest, skuldkänslor och självhat.
Jag har försökt att identifiera orsakerna. Tror att det är kombinationen av mycket som t ex vecka före mens (hormonrubbningar?), vårångest (jag brukar må sämst så här års), småbarnskaos och ett intensivt hemmaliv som är orsaken. Inte jobb, jobbyte eller husbygge. Det är inte känslomässigt, så det är inga problem. Det är det känslomässiga som är ett problem.
Det stora problemet för mig just nu, är att jag inte kan kontrollera omgivningen. I vanliga fall (läs: förr om åren) så lyckades jag stävja mitt inre kaos genom ett välordnat yttre. Städat, ordning och reda (jag har diskat mitt i natten, städat hela lägenheter på 30 minuter, och det inkluderar våttorkning, torkning av vitvaror och skåpsluckor, dammtorkning och städade toaletter, det säger väl något om allt adrenalin som har byggts upp och som exploderar i detta tvångsmässigt helt absurda beteende. Och jag överdriver inte, jag har själv kollat att det gick på under 30 minuter). Kontroll, kontroll, kontroll är ledordet. Jag har förstått att det härrör från min barndom när jag var tvungen att ha kontroll för att det inte fanns någon vuxen att lämna över kontrollen till.
Allt det här funkade med studierna. Det funkar med jobbet, det funkar med huset. Men sedan kom barnen. Och det fungerar inte på barnen. Jag har inte kontroll över vad de gör, säger eller agerar. Givetvis. Men i mitt tillstånd så är det den triggern som sätter igång mig, när psyket är nere och jag inte har något immunförsvar mot explosionen.
Så idag.
Kaos.
Jag kände att det eskalerade.
En upptrappning efter helgen.
Till det oundvikliga.
Jag (och mannen) har analyserat ihjäl oss. Jag kan nog inte avstyra känslorna när det bubblar fram, men måste ha väldigt handfasta, konkreta åtgärdspaket att ta till för att fokusera energin på något annat. Jag vet trots allt nästan alltid när utbrottet kommer. Jag känner det. Med barnen, hemma, har jag försökt att gå ifrån, räkna till tio, stänga in mig i tvättstugan. Det funkar inte. Adrenalinet sprutar ur mig och måste få utlopp. Så genom att göra så fördröjer jag bara utbrottet. När jag går ut från tvättstugan exploderar jag i alla fall. Även om jag så hade räknat till 10 000.
Så, här är min plan:
När jag känner att det är på gång (känns redan i hela kroppen när jag vaknar). Ställ INGA som helst krav på omgivningen som kan leda till att kravet inte kan uppfyllas med en motprestation = en konflikt.
Exempel: Jag får inte säga till lilleman att komma till mig så att vi kan byta blöja och sätta på kläder innan vi går ner och äter frukost (denna banala händelse var dagens trigger). Han gjorde inte som jag bad honom om och helvetet bröt loss (nä, riktigt så lättretad är jag inte, jag jobbade i 50 minuter med att få byta blöja och sätta på honom kläderna medan han sprang runt och fjantade och tjurade, och junior blev hungrigare och hungrigare och tillslut bara illtjöt av hunger, och jag var hungrig och hundkräket kissnödig). Istället, jag ska strunta i kravet på den okontrollerade omvärlden (barnen). Gå ner, göra och äta frukost, skit samma om han fryser och har nattkiss i blöjan. När det är färdigt. Testa att sätta på kläder. Vill han inte då. Släpp allt, ta en kopp kaffe. Titta på fåglarna och testa om en stund igen. Ställ inte krav, ultimatum och dra inte ”problemet” till sin spets.
Om det ändå brakar loss:
Ring genast en vän. Att prata med någon hjälper, får mig att sansa mig och se det absurda i mitt beteende. Det bryter effektivt av det efterföljande flödet.
Gå ut. Med soporna eller vad tusan som helst.
Ta ut barnen. Skit i om de inte är klädda. Släng ner allt inklusive dem i vagnen och ta på dem kläderna där ute.
Sätt på musik och sjung och dansa. Ger utlopp för adrenalinet.
Om ovanstående inte kan hjälpa mig:
Börja käka droger.
Jag får väl skylla på dåliga gener (med en psykiskt instabil mor och mormor tycker jag att det är legitimt). Men det betyder inte att jag inte bör och måste och ska göra något åt det. Det ska jag. Det gör jag och det är jag skyldig mig själv och min familj.
Det jobbiga är att jag känner ”det” komma men kan inte få det att sluta utan ett utbrott. Jag har försökt att tiga ut det, men bara lyckats med att förlänga själva förstadiet. Aldrig uppskjutit utbrottet speciellt länge. Det kommer likförbaskat.
Skriker, gråter, skakar, har svårt att andas. Ångest, panikångest, skuldkänslor och självhat.
Jag har försökt att identifiera orsakerna. Tror att det är kombinationen av mycket som t ex vecka före mens (hormonrubbningar?), vårångest (jag brukar må sämst så här års), småbarnskaos och ett intensivt hemmaliv som är orsaken. Inte jobb, jobbyte eller husbygge. Det är inte känslomässigt, så det är inga problem. Det är det känslomässiga som är ett problem.
Det stora problemet för mig just nu, är att jag inte kan kontrollera omgivningen. I vanliga fall (läs: förr om åren) så lyckades jag stävja mitt inre kaos genom ett välordnat yttre. Städat, ordning och reda (jag har diskat mitt i natten, städat hela lägenheter på 30 minuter, och det inkluderar våttorkning, torkning av vitvaror och skåpsluckor, dammtorkning och städade toaletter, det säger väl något om allt adrenalin som har byggts upp och som exploderar i detta tvångsmässigt helt absurda beteende. Och jag överdriver inte, jag har själv kollat att det gick på under 30 minuter). Kontroll, kontroll, kontroll är ledordet. Jag har förstått att det härrör från min barndom när jag var tvungen att ha kontroll för att det inte fanns någon vuxen att lämna över kontrollen till.
Allt det här funkade med studierna. Det funkar med jobbet, det funkar med huset. Men sedan kom barnen. Och det fungerar inte på barnen. Jag har inte kontroll över vad de gör, säger eller agerar. Givetvis. Men i mitt tillstånd så är det den triggern som sätter igång mig, när psyket är nere och jag inte har något immunförsvar mot explosionen.
Så idag.
Kaos.
Jag kände att det eskalerade.
En upptrappning efter helgen.
Till det oundvikliga.
Jag (och mannen) har analyserat ihjäl oss. Jag kan nog inte avstyra känslorna när det bubblar fram, men måste ha väldigt handfasta, konkreta åtgärdspaket att ta till för att fokusera energin på något annat. Jag vet trots allt nästan alltid när utbrottet kommer. Jag känner det. Med barnen, hemma, har jag försökt att gå ifrån, räkna till tio, stänga in mig i tvättstugan. Det funkar inte. Adrenalinet sprutar ur mig och måste få utlopp. Så genom att göra så fördröjer jag bara utbrottet. När jag går ut från tvättstugan exploderar jag i alla fall. Även om jag så hade räknat till 10 000.
Så, här är min plan:
När jag känner att det är på gång (känns redan i hela kroppen när jag vaknar). Ställ INGA som helst krav på omgivningen som kan leda till att kravet inte kan uppfyllas med en motprestation = en konflikt.
Exempel: Jag får inte säga till lilleman att komma till mig så att vi kan byta blöja och sätta på kläder innan vi går ner och äter frukost (denna banala händelse var dagens trigger). Han gjorde inte som jag bad honom om och helvetet bröt loss (nä, riktigt så lättretad är jag inte, jag jobbade i 50 minuter med att få byta blöja och sätta på honom kläderna medan han sprang runt och fjantade och tjurade, och junior blev hungrigare och hungrigare och tillslut bara illtjöt av hunger, och jag var hungrig och hundkräket kissnödig). Istället, jag ska strunta i kravet på den okontrollerade omvärlden (barnen). Gå ner, göra och äta frukost, skit samma om han fryser och har nattkiss i blöjan. När det är färdigt. Testa att sätta på kläder. Vill han inte då. Släpp allt, ta en kopp kaffe. Titta på fåglarna och testa om en stund igen. Ställ inte krav, ultimatum och dra inte ”problemet” till sin spets.
Om det ändå brakar loss:
Ring genast en vän. Att prata med någon hjälper, får mig att sansa mig och se det absurda i mitt beteende. Det bryter effektivt av det efterföljande flödet.
Gå ut. Med soporna eller vad tusan som helst.
Ta ut barnen. Skit i om de inte är klädda. Släng ner allt inklusive dem i vagnen och ta på dem kläderna där ute.
Sätt på musik och sjung och dansa. Ger utlopp för adrenalinet.
Om ovanstående inte kan hjälpa mig:
Börja käka droger.
tisdag, mars 13, 2007
Jobbet tar tid
Jag hinner inte skriva så ofta som jag vill.
Blogga, alltså.
Jobbet tar rätt mycket tid. Det är verkligen en rad överlämningar att göra, dokument och lathundar som ska skrivas, onödigt vetande som ska rensas bort, och sedan, som grädden på moset; att husbygget kommit in i en lite intensivare fas där vi måste tänka till och ta beslut.
Idag känner jag mig i alla fall fräsch och uppiggad. Sitter på ett tyst och stilla kontor (bara fem stycken har kommit ännu), dricker kaffe och bara mår bra.
Nu ska jag ta tag i jobbet.
Blogga, alltså.
Jobbet tar rätt mycket tid. Det är verkligen en rad överlämningar att göra, dokument och lathundar som ska skrivas, onödigt vetande som ska rensas bort, och sedan, som grädden på moset; att husbygget kommit in i en lite intensivare fas där vi måste tänka till och ta beslut.
Idag känner jag mig i alla fall fräsch och uppiggad. Sitter på ett tyst och stilla kontor (bara fem stycken har kommit ännu), dricker kaffe och bara mår bra.
Nu ska jag ta tag i jobbet.
Det bästa i kubik
Det bästa - har redan hänt idag, i kubik.
1) Junior vaknade bara en enda gång under hela natten, vid fyratiden (och fick lite mat). Jag tror (man glömmer så fort) att det faktiskt är första gången i hans liv som det händer.
2) Junior vaknade och började leka för sig själv i spjälsängen. Snurra runt, dra upp speldosan, hitta fötterna och fnissa för sig själv. Mamma fick tid att göra sig iordning för jobbet och pappa och storebror sov fortfarande.
3) Det är sol idag igen.
1) Junior vaknade bara en enda gång under hela natten, vid fyratiden (och fick lite mat). Jag tror (man glömmer så fort) att det faktiskt är första gången i hans liv som det händer.
2) Junior vaknade och började leka för sig själv i spjälsängen. Snurra runt, dra upp speldosan, hitta fötterna och fnissa för sig själv. Mamma fick tid att göra sig iordning för jobbet och pappa och storebror sov fortfarande.
3) Det är sol idag igen.
söndag, mars 11, 2007
Helgspöket
Helgen var stökig. I alla fall i mitt inre. Man kan nästan tro att modern var på besök. Men det var hon inte. Det enda jag kan komma på var det gamla spöket: Åh så här det helg och allting ska vara så bra, kul, trevligt och gemytligt - som på den urgamla goda tiden, när mannen och jag veckopendlade och bara träffades och bråkade på helgerna för att förväntningarna gjorde hela upplevelsen till pannkaka.
Kanske var de de förväntningarna som spökade till det.
I alla fall var jag världens surkart. Tråkig, irriterad, högljudd, lättretad och alldeles hemsk.
Mannen var en ängel hela tiden. Bad mig säga vad som skulle göra situationen bättre (fick som svar: ett singelrum på närmaste hotell, fast det är så j-a dyrt), köpte bakelser, bad mig ta ensampromenader, tog alla nattningar och lät mig bada badkar. Fast jag muttrade och tjurade i alla fall. Kan inte säga att jag är jättestolt över mig själv, men jag bara inte orkade mera. That´s it.
Jag är inte bättre än så.
Idag åkte vi och firade släktningen som fyllde år. Det var ett skönt avbrott på allt gnäll. Fick mig att skärpa mig.
Det bästa:
När mannen älskar mig som mest när jag förtjänar det som minst (och ger mig dåligt samvete för det).
Mannen berättade att när han har det som mest jobbigt med barnen ploppar följande strof av Orup upp i huvudet: "Du kommer hitta mig som död, och begraven...". Själv gnolar jag "I will survive".
Att lilleman och junior somnade på vägen hem i bilen och har fortsatt sova. Mannen och jag fick äta parmaskinka och färskpasta alldelse i fred nu på kvällen. Jippi.
Kanske var de de förväntningarna som spökade till det.
I alla fall var jag världens surkart. Tråkig, irriterad, högljudd, lättretad och alldeles hemsk.
Mannen var en ängel hela tiden. Bad mig säga vad som skulle göra situationen bättre (fick som svar: ett singelrum på närmaste hotell, fast det är så j-a dyrt), köpte bakelser, bad mig ta ensampromenader, tog alla nattningar och lät mig bada badkar. Fast jag muttrade och tjurade i alla fall. Kan inte säga att jag är jättestolt över mig själv, men jag bara inte orkade mera. That´s it.
Jag är inte bättre än så.
Idag åkte vi och firade släktningen som fyllde år. Det var ett skönt avbrott på allt gnäll. Fick mig att skärpa mig.
Det bästa:
När mannen älskar mig som mest när jag förtjänar det som minst (och ger mig dåligt samvete för det).
Mannen berättade att när han har det som mest jobbigt med barnen ploppar följande strof av Orup upp i huvudet: "Du kommer hitta mig som död, och begraven...". Själv gnolar jag "I will survive".
Att lilleman och junior somnade på vägen hem i bilen och har fortsatt sova. Mannen och jag fick äta parmaskinka och färskpasta alldelse i fred nu på kvällen. Jippi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
