Bara vanligt kaffe, tack

Funderar på att byta blogg

2007-03-23T11:09:00.001+01:00

... men känner mig lite osäker. Vill inte mista ER. Följer ni med mig i så fall?

Uppdatering

2007-03-22T20:32:00.000+01:00

Bäst idag: NI

Alla som bryr sig. Över att petit moi ligger och hulkar över toastolen mitt i natten.
Det var faktiskt kortvarigt. Har bara spytt under natten. Men magen känns fortfarande lite orolig. Som det ju blir. Gäller bara att äta smått och ofta. Det brukar funka för att få igång mig igen.

Jag spyr...

2007-03-22T12:23:00.001+01:00

Uähhhhhhhh.

Bäst idag:
Alla andra mår bra!

Här spyr vi

2007-03-21T12:47:00.000+01:00

Nämen, den här veckan blir ju bara bara bättre och bättre ... not.

När jag kom hem igår hade mannen spytt.
På kvällen (när mannen sov) spydde lilleman. Över sig, sängen, mattan.
Bara att torka av, duscha barnet, rulla undan ALLA mattor, bädda med frottehanddukar som är lättare att byta än sängkläder. Och hålla andan.

Det höll i 40 minuter. Därefter ytterligare fyra spyor med samma resultat: duscha barn som bara grät mer och mer, bya handdukar (och skit också, även sängkläderna för det gick igenom) och börja om igen.
Lilleman grät "jag vill dricka vatten" och jag tvärvägrade. För varje liten gnutta vätska kom en ny kaskad kräks. Kan säga att vi inte var vänner, direkt.

Sammanlagt kräktes sonen tio gånger under kvällen/natten. Jag vägrade att sova med mannen och förvisade honom in till sonens rum. Bättre att ha dem isolerade så kanske jag och junior klarar oss, resonerade jag.

Och som vanligt, efter varje moment TVÄTTA HÄNDERNA MED HANDSPRIT.
Och hålla tummarna för att mannen kan åka till Kina på söndag som planerat.

Men ... skam den som ger sig.

Det bästa:
Efter att lilleman spytt fyra gånger fanns det inget i magen att spy upp, så de resterande sex gångerna slapp jag duscha barn och byta sängkläder. Alltid något.
Jag mår bra.
Junior mår (kors i taket) bra.

En kopp kaffe

2007-03-20T07:31:00.000+01:00

På jobbet 07:05. En kopp kaffe, en dator, ett givande samtal med en härlig kollega.
En bra natt (relativt sett i alla fall). Junior kunde sova i egen säng och vaknade kanske 3-4 gånger på sin höjd. Fick lite mat, massor med mediciner och buf i rumpan.

Nu, analytisk problemlösning på härligaste, lägsta nivå (leta kodfel i databas) för ett par nya kuber som jag håller på att komponera ihop till en kund. Mitt allra sista kundprojekt här på företaget.

Grattis Junior 9 månader

2007-03-19T20:34:00.000+01:00

Du är så fin.
Du har lärt dig så mycket saker.

Du vet vad lampa, mamma, pappa, storebror och vovsan är.
Du kan ta dig upp från liggande på mage till att sitta.
Du försöker äta själv med sked och det går bättre och bättre.
Du försöker bortsa tänderna själv.
Du har fyra tänder.
Du skrattar när jag nosar dig i magen.
Du tar tre-fyra nästan-kryp-steg framåt.
Du älskar att äta samma mat som vi.
Du kan klappa vovsan utan att nypa henne.
Du älskar din favvonalle.
Du backar och smyger medvetet runt köksön med gåstolen.
Du tar sats, springer några steg med gåstolen och håller sedan upp fötterna och låter den föra dig framåt.
Du tycker om att rasa klossar.
Du har snart lärt dig att läggar ringar kring konen.
Du pussas.
Du har små fjun på huvudet som börjar likna hår.
Dina klarblå ögon är det vackraste vi vet.

Tack för att du finns.

Listor

2007-03-19T20:22:00.000+01:00

Innan jag glömmer: min att-göra-lista för imorgon...

* Ringa arkitekten ang. trappänding samt ny revision av teknisk spec (utsida suteräng asfalt, pordrän, fiberduk)
* Ringa pappa och kolla trappris? ok?
* Ringa lönekontoret
* Fixa färdigt kub till kunden - testa mycket. Varför diffar det?
* Ringa byggherre igen och boka träff.
* Boka massagetid

Sedan då? Tjaaaa, inatt sov jag två timmar. Junior var jättedålig i halsen och hostade hela natten. Vi vågade inte låta honom sova i egen säng utan han sov bredvid mig och mannen sov inne i lillemans rum med honom.
Junior vaknade varje 30-40 minut hela natten igenom. Jag låg och vaggade honom, småmatade honom och försökte få honom att inte gråta för mycket. Tack och lov är ändå andningen fin (förutom hostandet). Han har inga andningsproblem den här gången.

Klockan fyra i morse orkade jag inte längre utan bad mannen byta med mig så att jag fick sova två timmar innan jag åkte till jobbet. Var på plats bakom skrivbordet 07:15 för dagens första kopp kaffe och ett databasstrul utan dess like resten av dagen.

Men skam den som ger sig... Här kommer...

Bäst idag:
Junior och lilleman tillsammans i barnrummet. Huvud mot huvud och lekandes med garaget och bilarna.
Lilleman sittande och skrattande i spjälsängen.
Snygga outfiten från första jobbdagen (blå skjorta och svart kjol) på plats igen.

Note to myself: Inte torktumla strumpbyxor igen. De blir statiska och suger in kjolen mellan benen hela tiden. Mucho irriterande och inte lika sexigt som tänkt.

Och dessutom...
Jag kan inte nog uttrycka den glädje och det mod alla era fina kommentarer inger mig. Jag önskar att jag orkade svara mer och skriva mer och läsa mer bland era egna bloggar. Men jag gör som Camilla säger: jag fokuserar lite mer på mig just nu. För att orka. Tack för att ni finns och för att ni gör det så bra!

Lördag avklarad

2007-03-18T12:41:00.000+01:00

Lördagen började tidigt. Efter noll sömn eftersom junior (FAN FAN FAN) igen blivit förkyld och hostig och inte andades bra under natten. Jag låg och lyssnade på honom halva natten. Fast den här gången kan vi nog inte skylla på förskolan. På morgonen efter nollnatten åkte mannen till jobbet för att jobba undan lite. Mor, far, syster och farfar kom på förmiddagen eftersom vi ville ha hjälp av pappa med att gå igenom elritningarna på huset.

Det blev en bra men otroligt intensiv dag. Även om både mor och syster var till stor hjälp med barnen så krävs det ändå att jag ska fixa med fika, luch, fika, middag med allt vad det innebär till hela bunten. Ibland känns det som lite mycket.

Barnen stormtrivdes och fick i alla fall massor med uppmärksamhet. Somnade strax efter sju, båda två. Mannen och jag låg i sängen och pustade till Tyst vittne. Helt slutkörda. Och hoppades på en bättre natt som dessvärre inte infriades.

Fredag avklarad

2007-03-18T12:37:00.000+01:00

Jag lever. Nätt och jämnt. Men ändå. Har surfat runt på favvobloggarna i listan och sett att livet har gått vidare för alla andra. Vill lägga små inlägg för att tala om för er att jag har läst, men orkar inte. Finns så lite tid till mig. Får vara egoistisk och prioritera mig då.

Fredagen var bra. Mannen och jag hjälptes åt upp och barnen och jag gick till Öppna förskolan. Båda barnen verkade tycka att det var kul. På vägen hem (vi gick, underbart promenadvägen) lyckades jag få båda att somna. Väl hemma, där jag skulle hinna med den egna kvalitetstiden, orkade jag inte med den utan somnade på matten (den är faktiskt ganska gosig) i solskenet under fönstret, sked med vovsan. I en timma. Med barnen sovandes i hallen i vagnen.

Men det behövdes nog. Fast jag rekommenderar inte mattan i en timma. Är rätt stel i axeln och höften fortfarande.

Eftermiddag och kväll gick och var bra och mysiga och jag mådde inte riktigt bra men det gick i alla fall och barnen somnade när de skulle.

Idag... del 2

2007-03-15T20:15:00.000+01:00

Dagen var... bra. Eller, för att vara exakt; Jag mådde psykiskt dåligt. Kände mig orolig i själen, skamsen för igår, trött för att jag grät för mycket och sov för lite i natt. Men trots det, så hade barnen en kanondag.

Så egentligen har jag nog idag vunnit på lotteri. Det här måste ju nästan vara som slutexamen, att jag mår dåligt, men kan tygla det och ge barnen en helt suverän dag, precis som de alltid förtjänar. Egentligen jättebra. Men jag känner fortfarande av gårdagen i kroppen, så jag går inte direkt omkring och jublar.

Vi gick upp tillsammans hela familjen i morse. För att jag inte skulle få allting själv. Klädde på barnen ihop och mannen tog vovsan på promenad. Frukost, läsa sagor på sonens rum och sedan somnade junior in för tvåtimmarspasset på förmiddagen.

Lilleman och jag byggde med lego nästan hela tiden. Han fick styra. Sedan lagade jag lunch som jag åt och lilleman inte ens tittade på. Jag brydde mig inte alls, slängde bara hans mat utan kommentarer eller sura miner efter måltiden och sedan gick vi till Stadsparken, jagade änder (faktiskt jättekul, fast tanterna blänger), lekte i sandlådan, gungade, körde med grävskopan och jagade änder igen på hemvägen.

Fika med varm nyponsoppa med vaniljglass i. Sedan lek på lillemans rum igen och byte av sängkläder både till honom och brorsan. Och lite stryktvätt. Sen kom pappa hem och dagen var officiellt räddad.

Nu sover båda barnen (sedan 19:10) och mannen och jag inväntar en rörkille som ska visa ritningar till huset. Sedan te och choklad i sängen.

TACK FÖR ERT STÖD.

Idag...

2007-03-15T08:23:00.000+01:00

... är jag nervös. Vet inte hur dagen ska sluta (eller, jo det vet jag, den ska sluta bra eftersom jag har ett åtgärdsprogram). Men jag går liksom på nålar. Har ont i magen. Är orolig.
Ingen bra start. Igår kväll (natt) grät jag jättemycket. Känner ett sådant självförakt över mitt agerande och mina tankar. Mina två pluttisar är det bästa jag har. Jag måste vara mer rädd om dem (och mig).

Men det ska gå idag. Idag är början på det nya. För det finns ingen återvändo.

I necessären...

2007-03-14T21:12:00.000+01:00

En liten påminnelse till mannen som åker till Kina på affärsresa. Kom ihåg att det är det här jag har i necessären. Påfyllning önskas från Tax Free.
Jag vet, ett oerhört trivialt inlägg. Jag är inte schitzofren, jag behövde bara rensa hjärnan.

AKUTPLAN

2007-03-14T20:49:00.000+01:00

Upprepning är bra för inlärning. Jag ska lära mig.

Förebyggande:

Ställ INGA krav = en konflikt

Åtgärder:

Ring genast en vän

Gå ut

Ta ut barnen

Sätt på musik

ANDAS

Det bästa...

2007-03-14T20:24:00.000+01:00

Tycker att detta inlägg behövs.

Det bästa:
* Lilleman i min famn: Jag älskar dig mamma. Så HÄÄÄR mycket (håller ut armarna).
* Mannen intill i soffan: Kom ihåg att jag älskar dig.
Jag till mannen: Försök komma ihåg att jag också älskar dig. Mitt i allt det här.
* Junior: Mamamamamamamamamama

Psykiskt kaos

2007-03-14T19:46:00.000+01:00

Jag mår psykiskt väldigt dåligt just nu.
Jag får väl skylla på dåliga gener (med en psykiskt instabil mor och mormor tycker jag att det är legitimt). Men det betyder inte att jag inte bör och måste och ska göra något åt det. Det ska jag. Det gör jag och det är jag skyldig mig själv och min familj.

Det jobbiga är att jag känner ”det” komma men kan inte få det att sluta utan ett utbrott. Jag har försökt att tiga ut det, men bara lyckats med att förlänga själva förstadiet. Aldrig uppskjutit utbrottet speciellt länge. Det kommer likförbaskat.
Skriker, gråter, skakar, har svårt att andas. Ångest, panikångest, skuldkänslor och självhat.

Jag har försökt att identifiera orsakerna. Tror att det är kombinationen av mycket som t ex vecka före mens (hormonrubbningar?), vårångest (jag brukar må sämst så här års), småbarnskaos och ett intensivt hemmaliv som är orsaken. Inte jobb, jobbyte eller husbygge. Det är inte känslomässigt, så det är inga problem. Det är det känslomässiga som är ett problem.

Det stora problemet för mig just nu, är att jag inte kan kontrollera omgivningen. I vanliga fall (läs: förr om åren) så lyckades jag stävja mitt inre kaos genom ett välordnat yttre. Städat, ordning och reda (jag har diskat mitt i natten, städat hela lägenheter på 30 minuter, och det inkluderar våttorkning, torkning av vitvaror och skåpsluckor, dammtorkning och städade toaletter, det säger väl något om allt adrenalin som har byggts upp och som exploderar i detta tvångsmässigt helt absurda beteende. Och jag överdriver inte, jag har själv kollat att det gick på under 30 minuter). Kontroll, kontroll, kontroll är ledordet. Jag har förstått att det härrör från min barndom när jag var tvungen att ha kontroll för att det inte fanns någon vuxen att lämna över kontrollen till.

Allt det här funkade med studierna. Det funkar med jobbet, det funkar med huset. Men sedan kom barnen. Och det fungerar inte på barnen. Jag har inte kontroll över vad de gör, säger eller agerar. Givetvis. Men i mitt tillstånd så är det den triggern som sätter igång mig, när psyket är nere och jag inte har något immunförsvar mot explosionen.

Så idag.
Kaos.
Jag kände att det eskalerade.
En upptrappning efter helgen.
Till det oundvikliga.

Jag (och mannen) har analyserat ihjäl oss. Jag kan nog inte avstyra känslorna när det bubblar fram, men måste ha väldigt handfasta, konkreta åtgärdspaket att ta till för att fokusera energin på något annat. Jag vet trots allt nästan alltid när utbrottet kommer. Jag känner det. Med barnen, hemma, har jag försökt att gå ifrån, räkna till tio, stänga in mig i tvättstugan. Det funkar inte. Adrenalinet sprutar ur mig och måste få utlopp. Så genom att göra så fördröjer jag bara utbrottet. När jag går ut från tvättstugan exploderar jag i alla fall. Även om jag så hade räknat till 10 000.

Så, här är min plan:
När jag känner att det är på gång (känns redan i hela kroppen när jag vaknar). Ställ INGA som helst krav på omgivningen som kan leda till att kravet inte kan uppfyllas med en motprestation = en konflikt.
Exempel: Jag får inte säga till lilleman att komma till mig så att vi kan byta blöja och sätta på kläder innan vi går ner och äter frukost (denna banala händelse var dagens trigger). Han gjorde inte som jag bad honom om och helvetet bröt loss (nä, riktigt så lättretad är jag inte, jag jobbade i 50 minuter med att få byta blöja och sätta på honom kläderna medan han sprang runt och fjantade och tjurade, och junior blev hungrigare och hungrigare och tillslut bara illtjöt av hunger, och jag var hungrig och hundkräket kissnödig). Istället, jag ska strunta i kravet på den okontrollerade omvärlden (barnen). Gå ner, göra och äta frukost, skit samma om han fryser och har nattkiss i blöjan. När det är färdigt. Testa att sätta på kläder. Vill han inte då. Släpp allt, ta en kopp kaffe. Titta på fåglarna och testa om en stund igen. Ställ inte krav, ultimatum och dra inte ”problemet” till sin spets.

Om det ändå brakar loss:
Ring genast en vän. Att prata med någon hjälper, får mig att sansa mig och se det absurda i mitt beteende. Det bryter effektivt av det efterföljande flödet.
Gå ut. Med soporna eller vad tusan som helst.
Ta ut barnen. Skit i om de inte är klädda. Släng ner allt inklusive dem i vagnen och ta på dem kläderna där ute.
Sätt på musik och sjung och dansa. Ger utlopp för adrenalinet.

Om ovanstående inte kan hjälpa mig:
Börja käka droger.

Jobbet tar tid

2007-03-13T07:47:00.000+01:00

Jag hinner inte skriva så ofta som jag vill.
Blogga, alltså.

Jobbet tar rätt mycket tid. Det är verkligen en rad överlämningar att göra, dokument och lathundar som ska skrivas, onödigt vetande som ska rensas bort, och sedan, som grädden på moset; att husbygget kommit in i en lite intensivare fas där vi måste tänka till och ta beslut.

Idag känner jag mig i alla fall fräsch och uppiggad. Sitter på ett tyst och stilla kontor (bara fem stycken har kommit ännu), dricker kaffe och bara mår bra.
Nu ska jag ta tag i jobbet.

Det bästa i kubik

2007-03-13T07:43:00.000+01:00

Det bästa - har redan hänt idag, i kubik.

1) Junior vaknade bara en enda gång under hela natten, vid fyratiden (och fick lite mat). Jag tror (man glömmer så fort) att det faktiskt är första gången i hans liv som det händer.
2) Junior vaknade och började leka för sig själv i spjälsängen. Snurra runt, dra upp speldosan, hitta fötterna och fnissa för sig själv. Mamma fick tid att göra sig iordning för jobbet och pappa och storebror sov fortfarande.
3) Det är sol idag igen.

Helgspöket

2007-03-11T20:10:00.000+01:00

Helgen var stökig. I alla fall i mitt inre. Man kan nästan tro att modern var på besök. Men det var hon inte. Det enda jag kan komma på var det gamla spöket: Åh så här det helg och allting ska vara så bra, kul, trevligt och gemytligt - som på den urgamla goda tiden, när mannen och jag veckopendlade och bara träffades och bråkade på helgerna för att förväntningarna gjorde hela upplevelsen till pannkaka.

Kanske var de de förväntningarna som spökade till det.
I alla fall var jag världens surkart. Tråkig, irriterad, högljudd, lättretad och alldeles hemsk.
Mannen var en ängel hela tiden. Bad mig säga vad som skulle göra situationen bättre (fick som svar: ett singelrum på närmaste hotell, fast det är så j-a dyrt), köpte bakelser, bad mig ta ensampromenader, tog alla nattningar och lät mig bada badkar. Fast jag muttrade och tjurade i alla fall. Kan inte säga att jag är jättestolt över mig själv, men jag bara inte orkade mera. That´s it.

Jag är inte bättre än så.

Idag åkte vi och firade släktningen som fyllde år. Det var ett skönt avbrott på allt gnäll. Fick mig att skärpa mig.

Det bästa:
När mannen älskar mig som mest när jag förtjänar det som minst (och ger mig dåligt samvete för det).
Mannen berättade att när han har det som mest jobbigt med barnen ploppar följande strof av Orup upp i huvudet: "Du kommer hitta mig som död, och begraven...". Själv gnolar jag "I will survive".
Att lilleman och junior somnade på vägen hem i bilen och har fortsatt sova. Mannen och jag fick äta parmaskinka och färskpasta alldelse i fred nu på kvällen. Jippi.

Aha, San Diego

2007-03-08T21:25:00.000+01:00

AHA, San Diego. Jag var lite slö där ett tag. Kollade inte blogginlägget först. Orutinerat. Välkommen. Berätta om dig. Jag ska läsa på lite nu om dig.

Efterlysning

2007-03-08T21:23:00.001+01:00

San Diego, vem är du?
Beijing, vem är du?

Nätverkande för själen

2007-03-08T21:16:00.000+01:00

Jag har precis kommit tillbaka från nätverksträffen från tjejerna i nätverket för kvinnliga civilingengörer. Jag känner mig alltid så himla upplyft och glad när jag kommer därifrån. En verklig kraftinjektion. Som jag har skrivit tidigare, det enda stället på jorden med många kvinnor samlade som inte får mig att känna mig som ett ufo och en utböling.

Idag har vi verkligen skrattat i 2½ timma. Så befriande. Så härligt.
Vi har olika teman. Idag var det några nya så det var mycket presentation, vad vi gör, kan, jobbar med och trivs med. Rätt mycket familjsnack också. De flesta har barn i samma ålder.
Som en obligatorisk punkt finns "Gnäll och skryt". Där berättar vi vad vi har gjort bra, fått beröm för, lyckats med och så givetvis det motsatta. Fläskiga, bondsluskchefer, orättvisa, för mycket hemarbete, mm.

Som rening för själen.
Mest uppskattar jag uppriktigheten. Och alla skratt.

Jag erbjöd mig att vara samordnare för två år. Vi är alltid två stycken och byter ut en varje år. Jag ville vara det för att komma ännu närmare nätverket. För det ger mig så mycket tillbaka mentalt.

Och i oktober är det min tur att ordna träff. På nya företaget.

Samtal nr 2

2007-03-08T21:00:00.001+01:00

Jag: ”Nej, du får inte ett kex att äta innan maten.”
Lilleman: ”Jag vill!”. Skriker och lägger sig ner på golvet och sparkar med båda fötterna.
Jag: ”Sluta sparka, det blir i alla fall inga kex.”
Lilleman avancerar vidare.
Jag: ”Sluta genast kasta lego på din lillebror, så får du verkligen inte göra.”
Lilleman: ”Men han slår mig.”
Jag: ”Nej, det gör han inte, han är åtta månader, han bara fäktar med armarna, men det beror på att han inte har nå´n koordinationsförmåga.”

Lilleman avbryter och börjar fundera.
Taktik: Använd svåra krångliga ord. Skitsnack att man ska prata enkelt så att barnen förstår.

Samtal nr 1

2007-03-08T20:59:00.001+01:00

Lilleman och jag ligger i sängen och tittar på Rapport (eller Aktuellt, jag lär mig aldrig vad som är vad. Märkligt, jag kan härleda relativitetsteorin men inte se skillnad på två olika nyhetsprogram),
Lilleman har börjat fråga ”vad är det” om allting som han ser.

Lilleman: ”Vad är det?” (hänvisar mot inslaget i TV).
Jag: ”Han heter Lars.”
Lilleman: ”Vad är det?”
Jag: ”Det är en farbror som bygger en väg”.
Lilleman: ”Vad är det?”
Jag: ”En koldioxidavskiljare.”

Lilleman tittar storögt på mig, tar nappen och beslutar sig för att tillsvidare tutta i det tysta.

Bara-vara-dag

2007-03-08T11:59:00.000+01:00

Idag ska jag göra precis som Lantliv. Det är egentligen inget nytt. När jag jobbade halvtid i förra omgången, med lilleman, såg jag till att den första hemmadagen alltid var en bara-vara-dag. Utan måsten, planer eller krav.

Så idag är det en sådan dag.

Hrmf

2007-03-07T20:45:00.000+01:00

Mannen läste nyss min blogg, han tycker att jag är elak och jag får inga mer pussar idag. Eventuellt kan han tänka sig att slicka på alla mina grillchips också.

Första arbetsveckan är över

2007-03-07T20:33:00.000+01:00

Jag sitter och försöker reflektera över den.
Kommer egentligen inte ihåg allting jag har gjort. Uppgifterna flyter in i varandra. Jag har som vanligt hållit ett högt tempo, fixat kundrelaterade saker och fått nya saker på listan att utföra.

Mitt i allt arbete känner jag att det viktigaste av allt just nu, det är att den här perioden, som startade i måndags och som kommer att sträcka sig över nästan 1½ år är så värdefull. Jag känner mig så previligerad att på jobba lite grann och vara hemma med mina barn resten av tiden. Att under 1½ års tid ha möjligheten att fika i lekparken på en filt en vanlig torsdagförmiddag.

Ingenting slår det.

Jag är glad att mannen och jag har den här fördelningen. Det ger oss så mycket tid tillsammans med barnen.

Och ändå får jobbet sitt på något sätt. Jag ger verkligen järnet när jag väl är där. Inte minst känns det i ryggen och axlarna som har tagit lite stryk den här veckan.

Nu ska jag kolla hur mannen klarar läggningen av sonen.
Jag är lite bitchig och låter honom lägga lilleman själv (och det går allt annat än bra) av den enkla anledningen att mannen alltför lätt kör låt-gå-stilen så fort det tar emot. Alltså, vill inte lilleman sova en dag, så vips behöver han inte det (enligt mannen) utan kan få sova i våra sängar, fika, mysa, bla bla bla.

Det är bara det att en 2-åring inte vet när man gör saker ibland på mys och när det är vardag. Det är sådant som vi måste lära honom. Så nu får mannen ansvara för att lära tillbaka.
Jag hade detta elände med läggandet i 10 månader innan jag knäcktes. Grät flera kvällar i rad, inte för att lilleman inte kunde somna själv, utan för mannens bristande hjälp eller insikt att vara konsekvent och att man faktiskt måste bestämma över barnen. Att det faktiskt inte finns ett lätt sätt att få in rutiner utan att det handlar om konsekvens och nötning.

Så nu har jag bestämt att han får reda upp det här själv. Precis som jag fick förra gången. Nu när han är hemma halvtid med båda barnen kanske han också inser hur viktigt kvällstiden är för den egna tiden, så det motiverar honom säkert att få ordning på det här någorlunda fort.

Utmaningen

2007-03-07T12:35:00.000+01:00

… från Lisa. Jag gillar utmaningar. I alla fall personliga sådana. Så här Lisa, kommer det.

Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

Jag är helt galen sjuk i ansiktsprodukter. Smink, krämer, serum, lotion, dag- och natt, ögon och händer, fötter och naglar. Besatthet av att hitta den perfekta kombinationen som reducerar synliga rynkor, får mig fräsch och alldeles, alldeles underbar. Jag vet att det troligtvis är rent nonsens. Det är dessutom ett skitdyrt nonsens eftersom jag har fått för mig att ”lyxmärken” verkar bäst. (bullshit – I know). Så nu ruinerar jag mig på Elisabeth Arden.
Skor. Skor. Skor. När mannen och jag träffades var det första han såg min ENORMA skohylla (från golv till tak) i min pyttehall i studentettan på 30 kvadratmeter. Fylld med ca 20 par skor. Nästan alla med rätt höga klackar. Dock aldrig kilklack som måste vara det fulaste som skapats på moder jord. Idag tänker jag mer praktiskt, men finge jag en miljon, så skulle jag sätta fart och shoppa loss igen.
Jag blir rätt ofta periodvist besatt av någon typ av handarbete. Kan nästan skolka och sjukskriva mig för att bli färdig. Allt ifrån göra smycken av pärlor, till broderier, virka, sticka, sy, måla. Och sedan, pang, så tröttnar jag. Ligger lite lågt i viloläge ett tag, och sedan igång med nästa grej. Fast jag brukar trots det vara duktig på att slutföra. Och gör jag inte det i den första besattfasen, så återupptar jag det i nästa.
Jag tycker det är tråkigt att prata i telefon. Det är synd. Jag pratar nästan aldrig med mina kompisar. Kommer mig liksom inte för att ringa. Försöker bättra mig för att inte bli ett ännu värre socialt ufo än jag redan är.
Jag kan inte slänga böcker. Det går bara inte. Måste sparas, trots att jag faktiskt inte läser om böcker (finns undantag dock, 10-20 böcker i livet som jag har läst både två och tre och fyra gånger). Jag älskar att titta på mina böcker.
Jag har medverkat i en nakenannons när jag pluggade. Annonsen gick ut till 17000 studenter. Bilden satt på rätt många skärmsläckare i datanördarnas datasal under en längre tid. Och på dörrarna till mina korridorskompisar. Och på diverse andra ställen. När mannen och jag träffades var det det första han fick veta om mig genom en gemensam kompis: ”Du vet väl om att hon har varit naken”.
Ps. Ingenting syntes eftersom jag satt så allt doldes väl. Men det räckte tydligen för ungtupparna på högskolan.

Jag utmanar: Lantliv, Maria, Anna, Kajsa, Skolfröken

Oumbärlig? Nej, men rätt effektiv

2007-03-06T20:18:00.000+01:00

Jag hade tänkt skicka med en min-stil-idag-bild idag också. Men jag hann faktiskt inte. Kläderna kom av lite fortare än väntat. Oroa er inte. Inget sex här inte. Bara en urhungrig, mammig junior som ville ha tutte och jag iddes inte ta på mig skjorta igen utan drog på mig pjamasen.

Och den bilden vill ni inte se, tro mig *fniss*.

Men jag körde i alla fall jeans - stövlarna från igår - lårlång vit linneskjorta med skärp i midjan - vitt linne under - stilen idag. Toppade med hästsvans och make up med (håll i er) hela tre ögonskuggor (highlighter, brons och guld), foundation, rought, ögonbrynspenna, läppglans (gav fokus åt ögon, inte läppar idag), mm. Hela paketet, med andra ord.

Dagen på jobbet var precis just det - en vanlig dag på jobbet. Jag känner igen mig. Det mesta i huvudet har börjat ramla på plats. Jag skiter fortfarande högaktningsfullt i telefonväxeln men har i alla fall fått ett fungerande passerkort.

Jag har löst tre av mina uppgifter på A4-pappret och fått två nya att komplettera med. Oumbärlig som vanligt (moahahahaaaa).

Jag smet ifrån strax innan fem och hann handla blöjor mm på ICA Maxi på vägen hem efter önskemål från mannen.

Sämst idag:
Trött rygg. Inte van vid att sitta stilla så länge.

Bäst idag:
Pettson och Findus firar jul. Läsa saga för lilleman i sängen.
Dr House, snart!!! Tillsammans med Estrella grillchips. I sängen. Vid maken. Mysmys.
Två sovande barn som inte snorar, hostar eller andas oroväckande lite.
En nystädad nedervåning.

Ni ser, om man anstränger sig så överväger alltid det positiva! Halleluja.

Hur man mår bättre över sig själv - jämför med någon som har det sämre

2007-03-06T20:14:00.000+01:00

När jag känner mig lite sunkig, ful, grå, trist och tråkmammig brukar jag titta mig själv i spegeln och tänka:

Jag ser i alla fall fräschare ut än en 25-årig mamma värd 900 miljoner (läs Britney).
Det är inte illa, trots allt. Att fixa två barn, ett hem, en man, ett jobb, och allt det utan nannies, agenter, presstalesmän, barnvakter och livvakter.

Eller kanske det är just det som är problemet...

Back in business

2007-03-05T20:18:00.000+01:00

Dagen började med FÖRSOVNING.
Ja, alltså inte försovning big time som i komma för sent till jobbet. Jag var faktiskt där kl 08:00. Men jag hade faktiskt tänkt gå upp 06:40. Vaknade av att lilleman låg och pillade mig i håret, så jag låg kvar och smågosade med honom ett tag innan jag iddes vända mig runt och titta på väckarklockan: 07:14.

Iiiihhhhh.

Jag som skulle vara utvilad, fräsch, ha värsta outfiten och fått i mig lite frukost sådär på morgonkvisten. Tackade mitt förstånd för att jag kvällen innan både strykt kläder och lagt ut dem på soffryggen, vilket innebar att det bara var att greppa dem direkt - utan några second thoughts.

Det innebar faktiskt att det blev kjol och högklackat. Jag är supernöjd. Vi är inte speciellt många tjejer på jobbet. Fyra stycken för att vara exakt. Men av dem tyckte i alla fall jag att jag såg snyggast ut. Tillhör inte vanligheterna. Jag brukar vara sunkklädd i fliströja eftersom jag lätt fryser (mannens, vilket också innebär att den är för stor för mig), jeans och jumpaskor. Men inte idag. Vad tycks? Bortse från den icke smickrande bullen vid midjan på högersidan. Vet inte hur den kom dit.

Annars då?
Ja, första tre timmarna var hjärnan inte det minsta påslagen. Jag började sonika med att rensa innehållet i sisådär 18 pärmar med diverse uppenbarligen "viktiga" papper. Rakt ner i soporna. Varken jag eller mina kollegor kommer att sakna dem.

Därefter hade arbetskollegorna så smått börjat förstå att jag faktiskt var tillbaka och borde utnyttjas in i det sista. Så innan jag gick hem för dagen hade jag:
* tillsammans med säljare hjälpte en kund på traven med ett tekniskt problem via telefon (jag är lite halvimpad själv, hjärnan väcktes till liv under tiden som vi samtalade, helt sjukt)
* fått två nya ärenden att felsöka samt tidsuppskatta denna vecka
* fått upp en lista på cirka en A4 med ett större antal punkter att avveckla och lämna över till kollegor i förståbart skick innan jag avslutar.

Utöver det så kan jag konstatera att mitt passerkort har slutat att fungera, jag känner en enorm glädje över att få byta jobb så snart och jag fattar inte alls den nya telefonväxeln (och vägrar bry mig om den).

På hemmafronten möttes jag av en stressad make som var knäckt över börsens nedgång och sönernas varande. Dagen hade resulterat i en fläskläpp på junior, ett blåmärke på hakan på lilleman, en sönderslagen mattallrik och ett allmänt kaos. Precis som det brukar här hemma, med andra ord.

Godnatt.

Snygg på jobbet?

2007-03-04T16:27:00.000+01:00

Shit - jag börjar jobba i morgon bitti, 08:00 sharp.
Har fortfarande inte bestämt mig för vad jag ska ha på mig, trots att jag i flera veckor gått och dagdrömt om att jag ska uppenbara mig i en skitfräsch outfit, som t ex kjol (som jag bara bär på bröllop, typ), högklackat, snyggsminkad, nytt naglack och very, very businesslike.

Nu tänker jag bara tankar som:
* usch, kjol är väl kanske lite kallt just nu
* har jag verkligen rätt modestövlar att matcha kjol
* är det inte jobbigt att köra bil med stilettklacksstövlarna (de italienska, ni vet, mina favvostövlar från 1997, handgjorda, 10 cm klack och omklackade tre gånger p g a att jag jämt använder dem)
* är det inte mer bekvämt med jeans och jumpaskor som vanligt...

Suck.
Jag ska ta mig f-n se bra ut i morgon.

Cool kille

2007-03-04T11:12:00.000+01:00

Plötsligt så händer det...

2007-03-04T10:39:00.000+01:00

Satt igår förstrött och bläddrade i en tidning på golvet bredvid lilleman. Han satt i all tysthet (+ i taket, mamma inte störa) och knåpade med legot. Hörde honom mumla för sig själv:

"Näe, det blir inte bra". Sedan lite högre, "Mamma, jag hittar ingen blå bit. Jag måste ha en blå bit."

Jag tittade upp och mina ögon tårades av lycka! Lilleman har byggt ett symetriskt mönster!

Ni vet väl vad det betyder??? HAN KOMMER BLI EN INGENGÖR! Mitt mammahjärta sväller över av stolthet.

För den som inte är så initierad i legobyggandets analytiska värld kan jag säga att samtliga (jag menar samtliga) av mannens och mina civ.ing-kompisar från högskolan har två saker gemensamt:

1) vi betraktades alla som mobbade, utstötta eller annorlunda under grundskoletiden, och
2) vi byggde alla symetriskt med lego.

Ordning och reda. Form och funktion är viktigt. Har man inte så det räcker med EN färg till legogarageet, måste man bygga om och fördela de färger man har symetriskt. Det bara är så.
Min mamma och min syster förstår fortfarande inte det resonemanget (men är å andra sidan de mest otekniska exemplen jag kan komma på, så här i en hast).

Även om ni inte håller med mig, erkänn, visst är det rätt häftigt att en kille på 2 år 3 månader kan bygga symetriskt, med tanke bakom, analyserade! Jag lovar, jag har inte någonsin styrt honom i dessa banor. Jag har aldrig sagt hur jag bygger, jag har aldrig korrigerat honom för hur han bygger (okej, jag erkänner, när han inte "säkrar skarvarna", alltså inte låser underliggande lager med nytt legolager så att det inte rasar, så korrigerar jag en del bitar ibland för att det ska hålla, men that´s it), så jag är ändå imponerad av honom.

Jag brukar alltid låta honom få lösa saker på sitt sätt; tar han på sig byxorna bakåfram får de sitta så, för att han ville det, tar han på sig två olika strumpor får de vara på, tar han på sig sju kalsonger - för att det var så roligt att ta på sig kalsonger själv - får de sitta på tills han blir svettig i rumpan och vill ta av dem. Så´n är jag.

Men ändå. Bygga lego symetriskt. Gud, jag tror jag dör av stolthet. Min lilla ingenjör.

Givetvis får barnen bli precis vad de vill när de blir stora (obs! undantag: Goth). Men visst vore det kul och vi genom vårt gemensamma vuxna liv kan dela intresset för teknik. Så mycket mer vi kommer glädja varandra även när barn-föräldrafasen är överspelad.

Fokus på det som är bra

2007-03-02T19:47:00.000+01:00

Efter gårdagens utbrott bestämde jag mig på en gång för ett nytt mantra, som upprepades högt både för mig och barnen direkt nu på morgonen:

"Idag ska ingen av oss vara arg eller skrika."

Och löftet har hållit. Jag har dock upprepat det (högt, jag tycker att det gör större effekt då, känns mer som ett löfte än alla dumma tänk-om-tankar) ett antal gånger eftersom dagen har innehållit moment som:
* junior inte sova alls på förmiddagen för han är hypad på alvedon.
* junior bajsa löst genom samtliga kläder omgång 1
* junior bajsa löst genom samtliga kläder omgång 2
* junior bajsa löst genom samtliga kläder omgång 3
* junior kräkas över alla kläder omgång 1
* junior kräkas över alla kläder omgång 2
* mamma tvätta äckliga kläder omgång 1,2,3,4,5
* junior jättemammig inte lämna famnen på hela eftermiddagen

Jag känner mig stolt över mig själv.
Alla skrik-, gråt-, kasta saker-attacker från lilleman (han har inte supermånga men han är trots allt snart 2½ år, så det är som det är just nu) manövrerades ledigt bort genom samtal, pedagogik och lugnande ord.

Svärmor och svärfar fick fika i spyor när de kom för att titta till oss på eftermiddagen. Och mannen möttes av mig i dörren efter jobbet. Jag bestämde mig för att ta en långpromenad med hunden och ta bilen upp till tomten och titta på grunden på nya huset direkt när han kom hem för att få lite miljöombyte och friskluft.

En nyvunnen vän inspirerade mig i går att faktiskt tänka på det bästa jag har runt omkring mig istället för att skriva/tänka på/fokusera på det värsta. Jag ska bli bättre på det. På att möta mannen efter jobbet med ett leende istället för ett plågat "hjälp mig". Bland annat.

Så...

Bäst idag:
Junior hostar inte och vill pussas och ligga med kinden mot mammas kind. Så mysigt.
Lilleman la kinden mot mitt lår vid matbordet och sa "Jag tycker om dig mamma".
Mannen, lilleman och junior i fredagsbadet med rosiga kinder och lyckliga ögon.
Mitt hållna löfte om att hålla huvudet kallt och vara lugn trots en konstig sjukdag.

Psykbryt

2007-03-01T20:54:00.000+01:00

Idag var det en nästan-bra-dag för mig som proffsmorsa. Klarade nästan hela dagen, men bröt samman under eftermiddagen. Junior hade då varken ätit eller druckit något nämnvärt sedan i går kväll. Han var lite slö, sliten, hade feber, diarre och kräktes. Lilleman trimmade lite extra på mig, inte för att vara elak (givetvis) men för att han såg att mamma var i obalans och skulle liksom känna in det.

Slutade med att jag skrek BIG TIME på honom, samt satte mig på golvet och stortjöt. Tre sekunder senare var vi tre som tjöt och en som ylade.

Så har man skrämt ihjäl sina barn ytterligare en gång. Får hoppas att det inte ligger kvar i minnesbalken på barnen alltför länge.

Måste lära mig att inte gorma så förbannat. Och inte illtjuta och krypa ihop på golvet heller för den delen, jag är ju fan vuxen.

PS. Junior både åt och drack under sen eftermiddag. Har inte någon hög feber och har fått tillbaka rösten som han tappade bort tidigare i veckan. Det har vänt.

Trivialdag

2007-02-28T20:39:00.000+01:00

Inget revolutionerande har hänt idag.
Maken och jag tilbringade natten med att titta till junior sisådär 200 gånger eftersom han andades ansträngt, men inte tillräckligt ansträngt för att åka till akuten (enligt oss två lekmän, alltså). Urjobbig avvägning det där. Hur sjuka måste ens barn vara för att det är berättigat att dra upp dem ur sängen och sitta och uggla i ett väntrum i ett okänt antal timmar?
Jag antar att vi kommer att ställa oss den frågan otaliga gånger under barnens uppväxt.

Lite feber på toppen gjorde att vi tog en heldag inne idag. Igår orkade jag inte riktigt med det efter mina båda vaknätter, vilket gjorde dagen ovanligt eledig. Idag hade jag bunkrat upp med en rad aktiviteter att ta till ifall det behövdes.

Dagen som gick innehöll bland annat:
Fika på sonens rum med hans lilla servis (fast med riktigt fika)
Måla vattenfärger
Göra potatistryck med vattenfärger (hjärta, stjärna och döskalle (det sistnämnda kallade sonen för traktor hela tiden, jag kände inte för att upplysa honom om att mamma gjort ett kranium...)).
Läsa böcker.
Rulla boll.
Bada badkar.
Busa i sängkläderna (leka spöka med täcket)
Köra bilar.

Dessutom toppade jag med lite dammsugning, tvätt (junior har kräkts några gånger), matlagning * 2 samt när mannen kom hem; en egen utflykt till köpcentrat för inhandling av nagelvårdskit, nattkräm och soppåsar (!).

Roligare än så blir det inte.
Nu ska jag läsa Dorothy Sawyers: Naturlig död? och invänta Grey´s Anaomy.
Och lyssna till juniors andhämtning.

Status: På uppgående

2007-02-27T11:46:00.000+01:00

Skulle börja jobba nu på torsdag. Men jag tror att jag skjuter upp det till på måndag. Nystart med ny vecka istället. Början av den här veckan svajade för mycket. Jag vill kunna glida in på jobbet snygg, fräsch, stylad och businesslike. Inte som ett vrak.
Så, monday it is!

Annars mår vi bättre idag, om man med bättre menar att vi trots allt avverkar en hushållsrulle papper om dagen till snoriga näsor. Och att vi inte går utanför dörren. Och att vi surar ihop på varandra med jämna mellanrum eftersom ingen av oss är riktigt krya.

Idag som är bokreadag dessutom.
Jag som alltid brukar köpa 10-20 böcker varje februari har begränsat mig till 6-7 böcker och enbart barnböcker. Från Adlibris. Lite tar det bort känslan av reafeber, men jag tycker att vi har feber så det räcker (moahahahahaaaaaaa).

Dessutom ser jag mer fram emot att köpa böcker nästa år, att ställa i min egensnickrade väggfasta bokhylla i (håll i er) BIBLIOTEKET i nya huset. Längtar, längtar. Drömmer våta drömmar om bokhyllan. Ännu våtare drömmar om färgkombinationer. Tror att jag smiter upp till stora köpcentrat ikväll och snor till mig en massa färgprover från Silvan och Beijer färg.

Huset går framåt. Vi har nu betalat en sjuhelsikes massa pengar för att bli av med sprängsten. Snart har vi en grusbädd som ska förses med grund. I juni kommer stommen. Det kommer gå undan.

Ikväll: Ska jag lägga ansiktsmask, måla naglarna och komma tillbaka till glamorverkligheten som proffsmamma på heltid i fem dagar till.

jag och mina dåliga beslut.

2007-02-26T19:29:00.000+01:00

Jaha, så var man en omdömeslös mamma nu igen.
Juniors tillstånd förvärrades under gårdagkvällen. Jag lade honom bredvid mig och vid midnatt vågade jag inte höra hans rossliga, kämpande andetag bredvid mig längre utan ringde till barnakuten.
Vi skulle komma på en gång...

Junior och jag var där 0.05.
In på sal kl 01.00
Första kortisondosen kl 01.30 tillsammans med alvedon för att dämpa 39-gradiga febern.
Första ventilindosen att inhalera mot krupp och astma kl 01:40.
Kl 02:00 konstaterar läkaren att det inte funkar tillräckligt bra och ordinerar en annan medicin att inhalera.
03:00 konstateras att även den medicinen inte gör honom tillräckligt symptonfri för att låta oss åka hem.
Kl 03:30 blir junior och jag inskrivna på intensivvårdsavdelningen för barn (here we come again, i alla fall en annan sal än förra gången, dessvärre samma pjamas som dessutom är skitig - note to mannen: släng smutsig pjamas i tvättkorgen, inte tillbaka i spjälsängen!!! -).
Vid 4-tiden somnar vi äntligen. Junior sover oroligt, jag ännu sämre på min brits. Men vi är i alla fall omhändertagna.

Under dagen har junior fått ytterligare tre inhalationer. Troligtvis krupp OCH astma, utlöst av förkylningsvirus. Mina pissgener slår till igen.

Efter en lugnare eftermiddag fick vi välja om vi ville åka hem eller stanna en natt till. Jag ville hem. MIN astma klarar inte en mastodontnatt ensam till... Så nu är vi hemma. Och jag har råångest över att junior ska bli dålig i natt och att jag tagit ännu ett dåligt beslut.

Men eftersom jag själv har astma så vet jag exakt vad jag ska leta efter och jag kan alla huskurer för att lindra. Så jag tror att vi klarar det.

Nu ska jag äta chips eftersom jag behöver fylla på saltreserverna efter nattens bravader.

Sjuka helger får det vara nog med nu

2007-02-25T19:53:00.001+01:00

Så har helgen gått och vi är sjuka.
Sjukast av alla är givetvis jag. Jag har ju nästan feber. Snuvig. Ont i huvudet. Ont i hela kroppen. Vill bara dö. Är världens ynkligaste och ligger i fosterställning.

Fast ska jag vara riktigt ärlig är junior, den lilla plutten, den som är mest sjuk. Han är så hes att han inte ens kan gråta, snorig och harklig och kan inte andas utan att det rosslar och väser. Han har sovit nästan hela dagen. Försökte också med ett bad under kvällen, eftersom det brukar rensa luftrören, men inte den här gången.

Jag har under kvällen suttit i telefonkö i 30 minuter till barnakuten för att få lite råd och kanske medicin till plutten att sova på. Typiskt nog hann junior somna på den halvtimmen och låter för första gången idag ganska okej. Andas tungt, men ändå utan väsningarna.
Så jag lade på luren. Jag tycker att det är värre att väcka upp honom och dra i väg till sjukhuset på obestämd tid än att beska med en natt till. Vi ringer igen i morgon bitti ifall vi inte märkt av någon förbättring.

Four out of four

2007-02-23T14:33:00.000+01:00

Men va fan. Jag ger upp.
I tisdags var vi (för fjärde gången sedan junior föddes) på Öppna förskolan. Vem tror ni är genomförkyld, har feber, kräks och sitter i pjamas och snuttar på napp och tvinnar favvisnallens öron?

Junior.

Four out of four.
Jag tänker fan inte gå till någon förskola mer. Han blir sjuk varenda gång.

2007-02-22T09:34:00.000+01:00

Jag gjorde så gott jag kunde.

Och när jag kunde mer

gjorde jag det bättre.

Citat från Philip McGraw:s bok Familjeliv.

För övrigt har mannen förbjudit mig att för all framtid läsa relationsböcker, eftersom jag än en gång bröt ihop. Men jag tänker faktiskt läsa ut Dr Phils bok, men inte göra några övningar eller gå in för djupt i den. Den ställer frågor som: Vad var det bästa med din mamma/pappa, vad var det sämsta, när kände jag mig trygg/älskad/omhändertagen/glad under min barndom.

När jag läste de listorna insåg jag att jag inte kunde svara på en enda punkt, för allting var helt svart, som bortblåst. Jag har faktiskt raderat bort alla känslor från familjelivet under min barndom. Skumt.

Besöket avlöpte fint

2007-02-21T16:32:00.000+01:00

Modern och systern har kommit och gått. Totalt var de här i fyra timmar (eftersom de ville åka innan det blev mörkt...........).
Av de fyra timmarna var jag hemifrån i nästan två. Det gav oss två fika och en lunch tillsammans. Det räckte och var tillräckligt och helt okej, faktiskt. Allting cirkulerade kring barnen som är moderns ögonstenar. Jag kunde glida runt i periferin.

Nu ska jag laga varmrökt makrill och potatissallad till kvällsmat. Sedan ska vovsan få borst och omsorg.

När modern och systern åkte hem satte sig vovsan demostrativt mitt imellan barnen, som att "ja, ta inte med mig, för jag måste vara med småttningarna ser ni väl". Lille gumsan, hon vill vara med flocken just nu.

Skräckbesök i morgon

2007-02-20T19:52:00.000+01:00

Eftersom det inte passade mina goda föräldrar att komma i helgen (!) och lämna tillbaka vovsan (de mumlade något om att de kunde lämna henne till några kompisar halvvägs som ska till oss på besök. Ja, sa jag. Det kan ni väl om ni inte vill träffa era barnbarn... - jag älskar att projicera det dåliga samvetet.) ... så har nu modern och systern bestämt sig för att komma i morgon istället.

Jag fasar.

Jag är väl som vanligt otacksam, men efter att ha känt av moderns sinnesstämning i telefonen de senaste dagarna (samtidigt som jag har bangat mitt huvud hundra gånger i väggen, stått med fingrarna i halsen och gått ut och vrålat på tvättmaskinen efteråt) ser jag verkligen INTE fram emot att få träffa henne.

Men jag ser fram emot att få hem vovsan.
Hon ska få paketen som lilleman slagit in och som junior halvt tuggat sig igenom.

Innan jag somnar ska jag bara intala mig själv att:
* vad hon än säger och gör så behöver jag varken lyssna eller bry mig, bara nicka.
* ingenting hon gör eller säger är tillräckligt betydelsefullt för att jag ska reagera.
* det kommer en ny dag nästa dag.

Å en sån natt.

2007-02-20T12:59:00.000+01:00

Inte en natt i romantikens tecken direkt. Junior var så besviken över att krypet inte funkade. Halva natten låg han på mage som en säl och grät av ilska och frustration. Lilla plutten ska ju SOVA då.

Idag har vi varit på BVC och vägt och mätt med följande resultat:

Junior 8 månader:
vikt: 8560 gram
längd: 72 ½ cm
hår: zero

Lilleman (när det begav sig, och han var 8 månader):
vikt: 10000 gram
längd: 74 cm
hår: massvist

Vem trodde att barnen skulle bli lika?

Junior är vansinnig

2007-02-19T17:00:00.000+01:00

Han skriker, vrålar, slår omkring sig och slänger saker så långt han bara kan.
Anledningen?
Han är skitförbannad på det faktum att han ännu inte kan krypa! Han vill, vill, vill. Hur svårt kan det vara. Vill fram. Vill till brorsan. Vill sno brorsans saker. Vill krypa upp i famnen på mamma. Vill, vill, vill.

Men kan inte.

Kanske i morgon?

Mamma lider med honom. Men kan inget göra annat än att trösta. Fast det är knappt det hjälper.

Jag hade en dålig mamma-fru-dag igår

2007-02-18T11:37:00.000+01:00

Shit vad jag var en dålig fru och mamma igår.
Mitt humör var i botten. Jag får bara inte låta det infektera min omgivning. Jag vet det. Men ibland är det svårt. Kanske mest för att min omgivning är så begränsad just nu. Snart ändring på det, jag vet.

Jag blir så himla besviken på mig själv.
Kom på mig själv med att tänka att "åhhh, ge mig utrymme för mig, låt mig vara ifred" när lilleman kom och sökte kontakt. Jag hatar mig själv för det. Jag har inte rätt att agera så. Det är omoget, barnsligt och egoistiskt och dessutom en handling som barn inte förstår och kan hantera.

Min åsikt är, att skaffar man barn, och allra helst när de är små så:
* Har barnen alltid rätt till mig.
* Jag har aldrig rätt att neka dem närhet, ömhet när de vill ha det.
* Jag har inte rätt till att vara själv på bekostnad av ett litet sårat barn med gråt i ögonen. Den rätten gav jag upp när barnen kom. Den får återtas när barnen inte kräver det och när det sysslar med annat på egen hand (vilket sker redan idag).

Dessutom var jag sur och grinig och elak mot maken. Tjurade, spydde svavelos runt omkring mig och var inte direkt hjälpsam.

Jag märkte direkt på lilleman att jag agerade helt fel, t ex vid matbordet när jag var tyst och dämpad. Han satt bredvid mig och pratade ÖVERDRIVET mycket, som för att kompensera att mamma inte pratade. Jag tycker inte om när mina barn kompenserar för mig.

Note to myself: Får inte hända igen.

Reflektion kring något jag inte bryr mig om

2007-02-18T11:09:00.000+01:00

Buhhhhh, snyft, gråt. Magnus Carlsson vägrar vara med i Melodifestivalen igen.

Jag säger bara; THANK GOD for that. Ta bort den där fjollan. Maken till dålig förlorare får man leta efter. Låten sög. Okej, han har en fin röst, när han sjunger normalt, men inte så där fjollhögt. Det kan bara Morten i Aha.

Inte för att jag bryr mig egentligen. Melodifestivalen har aldrig engagerat mig speciellt mycket. Men om jag nu ska bry mig, så kan jag tycka att:

* Inte mycket slår E-typs gamla Paradise. En skam att den inte vann när det begav sig.

* The Ark är stjärnor. De är begåvade och jag har deras skivor. Synd att deras låtbidrag inte höll Ark-toppklass. Tänk Echo chamber i dessa sammanhang!

* Samma med BWO (som inte är med). Deras bästa låtar är de som släppts mellan schlagerbidragen.

* Marie med gitarren, synd att hon ser ut som en liten tant, synd att hennes engelska är urkass, men en härlig låt, med en vacker darrande röst som gav mig rysningar. Sen köper jag inte "GENOMBROTTET" eftersom hon trots allt är gift med trummisen i Date som hålls hårt av
Bertan i Skara. Det här var nog planerat.

* För övrigt undrar man om det här verkligen är det bästa som går att få givet alla bidrag som lämnas in. Hur j-a dåliga är inte resten då?

* Kan inte alla småtjejer som körsjunger sina dåliga bidrag (ingen har någon solosång, alla låter likadana, alla har tama mesiga röster) bara lägga ner. De vinner aldrig i alla fall. Någonting måste nämligen sticka ut. Det gör det inte när man sjunger likadant, dansar likadant, ser
likadana ut och mest som om man har tränat framför spegeln hemma.

* Tack för att vi i alla fall har Luuk, fast han höll inte toppLuukklass i gårkväll.

För övrigt:
Kan ingen ta hand om Britta (Spears, alltså). Tjejen kommer ta livet av sig inom ett par år om ingen tar och håller lite om henne och får henne att fokusera på sig själv och sina små och ingenting annat. Jag skulle rekommendera henne att flytta till en vanlig, trivial villaförort och leva hemmaliv ett tag. Hon behöver inte synas och verka genom media.

Äntligen skrivtid

2007-02-17T15:41:00.000+01:00

Jag har skrivtid nu. Får inte slösa bort den på bloggar, utan bara vara själv med min hjärna och mina fingrar på tangenterna.

Härligare arbetsmiljö får man leta efter...

Hunden är kidnappad

2007-02-16T15:54:00.000+01:00

Plötsligt fick min mor ett infall.
Vi har varit hundägare i snart fyra år utan att min kära mor någon gång har reflekterat över tanken på att hon och far kanske kunde ta vovsan några dagar, som en liten minisemester - både för henne och för oss.

Så plötsligt får hon infallet att leka den barmhärtiga samariten och "avlasta" oss. Sagt och gjort, vovsan följer med dem hem. Tanken är att hon ska stanna en vecka. Tror vi.

Nu har det gått två veckor och modern har meddelat att det absolut INTE kommer och lämnar tillbaka henne denna helg för allt är ju sååååå bra, hon äter bra (äh, ja, hon är en hund, bjuds det på korv och kötbullar så äts det, kan jag meddela), är sååå fin, leker såååå mycket, tar såååå fina promenader och myser och allt är i dur.

Som vanligt är ju modern på eller av. Dur eller moll. En aning polariserad. Och nu är allting alltså jättebra. Så hon vägrar lämna tillbaka henne.

Nytt bud är att de kommer nästa helg.

Sonen är helt förtvivlad och pratar om vovsan hundra gånger om dagen. Så idag var vi på stora köpcentrat och köpte presenter (märgben, oxsvans, komage (en sann delikatess), levergodis och ny pipleksak) som vi har tillbringat eftermiddagen med att slå in i presentpapper. Krusat snörre och klistrat paljetter på. Så vovsan har paket när hon kommer hem.

Kinky question?

2007-02-15T10:51:00.000+01:00

Har någon varit med om att kondomen halkar av i själva akten och sugs in och fastnar i er? Och måste plockas ut för hand? Fast man inte hittar den på en gång?

Hur jävla kinky är inte det?
Ungefär lika sjukt som att föda ut ett gigantiskt barn ur ett litet hål.
Ville bara säga det.

Och givetvis är frågan HELT hypotetisk.

Träningspass nr 4

2007-02-15T10:41:00.001+01:00

Situps: 100

Ditten och datten

2007-02-14T11:12:00.000+01:00

Jag vet, jag är inte så superstimulerande att läsa just nu. Det händer inte så mycket. Jag går på sparlåga med externa intryck och lägger allt krut på barnen just nu. Kan bero på att jag bara har två veckor kvar hemma innan det är dags att börja jobba igen.
Har liksom gått i ide och mammat in mig lite.

Sönerna är verkligen underbara nu - bara jag slipper klä på dem båda och mig själv alla fördömda kläder för detta skitväder. Jag längtar till värme och mindre kläder och enklare rutiner i samband med uteaktiviteter.

Så en liten reflektion kring skitboken:
Jesper Juuls ångestfyllda bok börjar sakta lägga sig tillrätta i mitt medvetna. Jag börjar så smått justera mig lite grann efter hans tankesätt. Jobbar mer aktivt med att tänka på att mina barn samarbetar med mig efter bästa förmåga. Att det är det barn vill allra mest - samarbeta. Om vi bortser från dödsångesten som herr Juul utsatte mig för, så tycker jag faktiskt att mitt lite ändrade beteende har gett stort genomslag på min relation med lilleman. Jag läser av honom bättre och tolkar honom (troigtvis) mer rätt än tidigare. Om man bortser från det emotionella kaos som han utsatte mig för, så har han gett ig en del bra insikter och verktyg att arbeta med.

Och något helt annat:
Hur sött är det när lilleman ropar från sitt rum att jag ska komma upp och fika med honom? Jag säger okej, ska bara koka lite kaffe först, och kommer upp med bricka med kaffe och kex. Då ser jag honom sittandes på sina små minimöbler (IKEAS bord och stolar) som han ställt fram mitt i rummet. Han har tagit fram en duk från mitt linneskåp och dukat med kaffeservisen i plast och bara sitter och myser och väntar på att jag ska komma. Underbara sinnesbilder att lagra i livsbanken, forever.

För övrigt: Ska jag ikväll skriva lite på BOKEN.

Dessutom:
Efterlyser jag lite bloggar som inte handlar om barnliv och föräldraliv.
Någon som har några tips?
Jag känner att jag vill ha lite underhållning och input från någonting annat. Allt från singlar, till ungdomar, till karriärister. Humor uppskattas framför allt.

Slutligen:
Är det någon mer än jag som blev lite halvbesviken när det visade sig att Hemliga pappan i själva verket var en journalist till yrket? Visst hade det väl varit än roligare solskenshistoria om det varit en "vanlig" pappa utan journalistisk ådra som hade åstadkommit alla de fina texterna.

Stilstudie

2007-02-14T09:04:00.000+01:00

På grabbarnas vagnpark...

Vardagskaos

2007-02-13T19:39:00.000+01:00

Välkommen till slagfältet.
Så här ser det ut efter ett par timmar (ja, eller åtminstone tio minuter) med två barn hemma och för dåligt väder ute (tycker mamma) för att gå ut och rusa av sig. Det är bara att blunda, skapa sig plats på mattan mitt bland barnen och ta för sig av legot - eller så kan man ju välja att få magsår, och det är inte riktigt min melodi.

Plötsligt infaller sig kvällen. Någorlunda ordning och reda och tack gode gud för IKEAs backar som har hjälpt många småbarnsföräldrar igenom städångesten. Bara att ösa i.

Utöver småbarnskaos har jag idag klippt mig och känner mig fit for fight för jobbet igen. Nya underkläder, ny frisyr (eller tämjd i alla fall) och snart ordning på kroppen igen.

Och så kom sanningen ikapp mig - igen

2007-02-12T12:17:00.001+01:00

Shit vilken träningsvärk jag har!

ICA Maxi-ruinerad

2007-02-10T16:57:00.000+01:00

Idag storhandlade vi. För 2090 spänn. Och inte en ynka så liten godisbit så långt ögat såg. Rekord.

Bara leka-vuxen-storfamiljsgrejer. Hela frysen är nu sprängfylld med korv, kyckling, grytbitar, stek, fläsk, biff, hamburgare, grönsaker och bröd. Därtill blöjor, barnmat, hygienartiklar, pasta, ris, potatis, grönsaker, frukt och mejeriprodukter.

Träningspass nr 3

2007-02-10T16:51:00.000+01:00

Situps: 80
Gå upp på tå: 100
Armhävningar: ½

Tai chi: En serie (ca tio minuter lång)

Omdöme:
Målet varr 100 situps, men musklerna kände av gårdagens session, så jag fick ta det lite lugnare än väntat.
Gå upp på tå är en fantastisk skön rörelse: kontroll, balans, styrka, fokus och stjärtknip i ett. När jag var gravid klarade jag bara 15 stycken, nu var 100 stycken ingen match över huvudtaget.
Armhävningarna var en klar besvikelse. Ska ge mig på det ikväll igen - utan nylonstrumpor. När jag var hälften så gammal som idag och idrottsaktiv kunde jag utan vidare göra 40-50 armhävningar (riktiga) i stöten. Det var tider det. Målet är att ta mig dit igen.

Träningspass nr 2

2007-02-09T16:44:00.000+01:00

Yes!
Jag visste det. Min kropp blev nog bara chockad av det plötsliga fysiska påhoppet.
60 situps utan större problem idag.

Livet med barnen

2007-02-08T20:11:00.000+01:00

Jag hade verkligen tänkt skriva på minst en av mina två böcker nu ikväll. Barnen sover, ingenting att se på TV - perfekt timing med andra ord.
Men jag kommer bara inte till skott.
Jag vet inte vad det är med mig. Jag bara bloggsurfar, tankarna snurrar och jag är helt off i skallen.

Kan kanske bero på att mannen inte kom hem från jobbet förrän efter klockan sju, så nattning och middag och allt annat ovanpå en rätt fulltankad dag drog ner arbetsmoralen betänkligt.

Jag kan inte fatta att jag ska börja jobba om mindre än en månad. Men det känns helt okej. Jag vet ju att jag har förmånen att få göra något roligt och att jag dessutom slipper ha dagisbarn på nästan 1½ år till. Det känns kanonbra.

Det viktigaste är att barnen får vara hemma heltid, inte att jag ska vara hemma heltid. Och att mannen får möjligheten att ha lika fina dagar tillsammans med barnen som jag.

Under dagen har jag funderat kring varför jag tyckte att det var så jobbigt att vara hemma med lilleman heltid, på den tiden.
Jag tror att först och främst beror det på min a) katastrofförlossning som helt förstörde 4 månader av mitt/vårt liv tillsammans, b) mitt dåliga självförtroende i rollen som mamma och c) att lilleman faktiskt är en väldigt vetgirig, aktiv, stimulanskrävande pojke. Skulle jag bara haft junior nu skulle det vara hur lättsamt som helst. Han har en helt annan personlighet.

Jag är rädd för att lilleman faktiskt är väldigt mycket jag och junior väldigt mycket mannen.
Det ska bli väldigt spännande att se om det är en iakttagelse som håller livet igenom, eller om det förändras.

Även nalle är sjuk

2007-02-08T16:52:00.000+01:00

Och får tempen tagen... Oslagbar bild. Lilleman har själv komponerat denna febertermometer. Jag skrattade så jag tjöt (givetvis i smyg så att jag inte inkräktade på hans integritet, herr surgubbe Juul).

Sunk till middag?

2007-02-08T16:29:00.000+01:00

Idag är det första dagen på nio dagar som junior är feberfri. Plutten.

Vi har trots det tagit det lugnt. Han har ännu inte fått vara ute, utan sov på förmiddagen medan jag och lilleman var ute och byggde snögubbe och gjorde snökakor med sandlådehinkarna.

Därefter mys, lego, Nalle Puh och just nu: diska leksaker själv (lilleman alltså) i diskhon medan mamma bloggar ifred.

Vattenskadesaneringen får jag ta hand om senare.
Junior sover som en stock under tiden.

Ikväll: Vet i fan vad vi ska äta. I helgen hade vi operation frosta-ur-frysen och har därför ätit ur allt av intresse tidigare. Eftersom vi har varit sjuka har vi heller inte fyllt på förråden så detta finns att välja på:

* kokt korv (fast inget korvbröd)
* tre paket bacon
* två hamburgare (fast bara ett hamburgebröd)
* tre skivor lax (fast det har vi ätit mycket av på senare tiden)
* en påse köttbullar

I kylen finns att komplettera med:
* fyra potatisar
* en liter mjölk
* yoghurt
* ketchup

typ.

Träningspass nr 1

2007-02-08T16:26:00.000+01:00

Dekadens
Mitt självförtroende är helt knäckt.
Jag råkade titta ner på magen i morse när jag satt och kissade på toan. Tyckte att den såg lite oformlig ut och bestämde mig för att idag var dagen när situpsen skulle återinträda i mitt liv.

Fan.

Jag orkade bara med 26 stycken.

Hade siktat in mig på 30. 10 åt gången med lätt paus i mellan. Men gav upp. Undrar om det säger mest om min fysiska kapacitet eller min brist på att genomföra på förhand uppsatta mål?

Arbetsro?

2007-02-06T19:38:00.001+01:00

Igår morse konstaterade vi att om vi skulle hinna ändra våra CAD-ritningar själva (eller jag) skulle jag behöva lite dagtid att göra det på. I längden skulle det vara ohållbart att sitta i sängen och jobba med datorn i knäet till över midnatt, eftersom nattsömnen fortfarande är en katastrof för yngsta sonen, samt det faktum att det är svårt att koppla av och direkt somna in när man precis har ansträngt hjärnan med något viktigt.

Alltså jobbade mannen bara halvdag igår, kom hem och avlöste mig. Jag tog bilen, laptop och alla ritningar med mig till högskolebiblioteket och satt och intensivjobbade i fyra timmar.

Ironiskt nog hittade jag en ledig arbetsplats med datoruttag i den pedagogiska avdelningen. Mittemot mig grinade Jesper Juuls förbannade bok mig rakt i ansiktet.

Jag hatar faktiskt boken efter flera dagars ångest. Jag har dyrt och heligt lovat mig själv att hädanefter bara läsa trevliga böcker om mord och ond bråd död.

Nio + två år tillsammans

2007-02-03T21:36:00.000+01:00

Idag (eller i gråzonen plus minus en vecka) firar mannen och jag nio år tillsammans och två år som gifta. Mina föräldrar kom och barnvaktade och vi smet iväg till badhuset och relaxen. Myste och åt medhavd potatissallad, kalkon, annanas och honungsmelon. Sedan for vi iväg till HTH och IKEA och kollade in deras kökslösningar.

Gårdagskvällen satt vi nämligen uppe till över midnatt och designade vårt nya kök i huset. Nu gäller det att hitta rätt leverantör/pris.

Därefter hem efter junior och iväg till barnakuten för att kolla upp honom eftersom han nu hade feber den sjätte dagen i rad (japp, vi badade först och tog hand om sjuklingen sedan. Bra prio va?). Enligt läkaren är det troligtvis en kraftig förkylning tillsammans med eventuell öroninflammation, men vi fick inget penicillin utan ska avvakta till på måndag. Har han fortfarande feber då får vi återkomma.

Vovsan (som också har öroninflammation) fick följa med min mor och far hem för rekreation, korvätning, mys och veterinärbesök på annan ort. Hon behöver nog lite lugn och ro, hon också.

Nu har jag sett melodifestivalen (med ett halv öra i alla fall, eftersom jag sitter och CADritar köket just nu). Skitdåliga låtar, kul Luuk.

Tydligen är jag världens sämsta mamma

2007-02-03T21:17:00.000+01:00

Inte nog med att jag är halvsjuk. Jag har nu dessutom svart-på-vitt att jag troligen är världshistoriens sämsta morsa, alla kategorier.
Jag har aldrig i hela mitt liv läst en enda bok/tidning eller artikel i ämnet barn, faser, uppfostran eller uppväxt. Mitt mantra har varit att sunt förnuft och kärlek borde fungera tillräckligt väl. Människan har fött och uppfostrat barn i alla tider.

Men i mitt febertöcken (säkert 37,3 grader) fick jag för mig att läsa Jesper Juuls bok ”Ditt kompetenta barn” som gud och hela världen lovordar och efterlever.

Började läsa kl 21:30. Klockan 23 vände mannen sig mot mig och sa: Men älskling, lägg ifrån dig boken nu och försök sov lite.
Hulkande och med tårarna sprutande ur ögonen bölade jag: Nej, jag kan inte. Jag kan inte låta mitt barn ha en så värdelös, urdålig mamma en enda dag till. Jag måste läsa ut boken innan jag somnar. Jag har förstört två år i sonens liv. (mer hulkande och gråt och rinnande näsa och små röda grisögon).

Jag har ta mig fan gjort vartenda misstag som herr Juul säger får ödesdigra konsekvenser för barnen för all framtid. Jag har bannat fel, berömt fel, korrigerat fel, uppmuntrat fel. Jag är tydligen helt värdelös och med min skitbakgrund är det enligt honom som gjort för att jag för över fel signaler till mina barn så att de blir vuxna skadade människor.

Klockan 02 var boken utläst och jag kommer för all framtid (eller i alla fall under nästa vecka) att vara en betydligt bättre mamma som inte sätter press på, ironiserar, förminskar eller fördunklar mina söners livslust eller gör dem till fasansfulla vuxna som misslyckas med sina egna föräldraroller om 30 år.

Jag är sjuk och patetisk

2007-01-31T15:29:00.000+01:00

Nu har jag inte skrivit på länge. Och definitivt inget av intresse. Det beror på
1) att junior har tredagarsfeber (antar jag). Han har i alla fall 40 graders feber.
2) att jag är förkyld, har lite feber och ont i halsen. Och när jag blir sjuk - då är jag inte att leka med.

Ingen man i världen kan vara sjukare eller mer ynklig än jag. Jag är så patetisk man bara kan vara utan att skämmas. Jag ligger hopkrupen på lillemans säng och tvingar honom att vara stilla och pilla mig i håret och killa mig på armen. Jag har 37,5 i feber och tror att jag har en nära dödenupplevelse. Jag kammar mig inte, borstar inte tänderna (jag vet, jätteäckligt), går klädd i sunk och bara ömkar mig själv 100% av tiden.

Eller 99%, resten av tiden är jag mamma, byter blöjor, lagar mat och försöker överleva.

Mina älskade barn

2007-01-30T15:10:00.000+01:00

[här hade jag först lagt ut en bild på barnen] ... men jag ångrade mig nästan genast. Det får vara. Jag vill ha dem ifred. Tankar finns kring en mer publik blogg, utan "besvärande" inlägg som kan skada mig eller de närmast sörjande (eller icke sörjande, om ni förstår VEM jag menar).

Men om jag ska vara riktigt ärlig är det nog roligare att lägga det krutet på:
* skriva BOKEN
* fotografera
* umgås med min familj

... istället för att blogga.

å, som vanligt, efter diverse kval: Det får bli som det är - min anonyma blogg utan namn med en halv bild med mina tankar, analyser och allmänt bladder ur det mest privata. Ingenting annat.

Sjukdag

2007-01-29T10:39:00.000+01:00

Junior den lilla plutten har 39 graders feber. Det blir alltså ingen pulkaåkning idag. Synd. Det är verkligen ett strålande vinterväder. Han ligger och sover med flodhästen tryckt mot famnen. Lilleman botaniserar under tiden i verktygslådan. Jag försöker bara hålla allt flytande.

Tänkte bara säga hej

2007-01-26T21:30:00.000+01:00

Lilleman och jag fotade i eftermiddags och mannen har godkänt redigeringen (d v s klippningen av bilden). Här är jag. Osminkad, osoven, okammad och allmänt ofräsch men i alla fall med en kamera i handen.

Under morgondagen kommer ett par bilder på de tu minderåriga. Kanske. Om jag hinner och känner för det.

Annars har inte mycket hänt, förutom att jag höll på att lämna över mig själv till de sociala myndigheterna igår eftermiddag efter två katastroftillfällen när båda barnen och jag tjöt samtidigt. Det är faktiskt INTE roligt att försöka klä på två barn, mig själv och hund samt dra dubbelvagn i snöyra och dessutom med för lite mat i kroppen (för stressad för att äta) och för lite sömn bakom ögonen.

Idag har jag överkompenserat gårdagen. Lilleman och jag har bakat kladdkaka och junior har nästan slagit ut sina båda (enda) framtänder i ett ivrigt försök att krypa (vilket han faktiskt inte kan ännu).

För övrigt har vi byggt världens häftigaste legogarage med plats för både polisbilen, ambulansen, loket och racerbilen samt läst Barbapapa tre gånger.

I morgon ska jag försöka relaxa lite och skissa lite på en bildserie (seriestripp snarare) som jag har funderat på under dagen.

Ny anställning mm

2007-01-24T12:16:00.000+01:00

Jag har nu officiellt ny anställning fr o m 19 april. Ska försöka deala till mig att få gå lite tidigare från mitt gamla jobb.
Kul!

Var på yoga igår. Ett intropass på en timma. Jag kan inte säga att jag blev heltänd. Får fundera lite på det. Tai chi passar mig så himla bra. Men jag har inte gett upp ännu.

Däremot avvaktar jag med att gå kurs tills det att jag börjar på mitt nya företag eftersom man får gymkort då och får välja ifrån det gymmets utbud. Härligt. Jag gick där i flera år innan barnen. Nu ligger det nästan vägg i vägg med nya lokalerna, så det är enkelt att sticka dit på lunch eller efter jobbet utan att det egentligen inkräktar så mycket på något annat.

Mått och sånt

2007-01-23T15:23:00.000+01:00

Lilleman:
2 år 2 månader
14,5 kg
93,5 cm

Junior:
7 månader
8,4 kg
71 cm

Våfflor

2007-01-23T15:22:00.000+01:00

Nu har lilleman och jag ätit våfflor. Härligt.

Ber om ursäkt för det gigantiska inlägget nedan. Jag vet själv att man aldrig orkar läsa så långa (inte jag i alla fall).

Gigantisk avrapportering

2007-01-23T15:16:00.000+01:00

Nu ska vi se vad jag hinner med att avrapportera. Junior sover, lilleman sitter mitt emot mig och babblar oupphörligt samtidigt som han kavlar modellera så det står härliga till. Min ordningshjärna bryter samman när han hela tiden blandar ihop de vackra färgerna till den gemensamma färgen dassgrå, men jag försöker stå ut…

Tidigare idag körde jag ett jobbsamtal på högtalartelefonen samtidigt som jag bytte blöjor på junior, samtidigt som lilleman botade om datorn och slet av antennen till nätverket – det är verkligen inte en lek att försöka göra annat samtidigt som man tar hand om barnen!

I -8 grader åkte vi pulka i förmiddags. Det var inte heller en lek: att ta sig till pulkabacken med ett barn i vagn, ett barn på släp i pulkan och en überkissnödig hund. Vad gör man inte som proffsförälder.

Ser därför särskilt fram emot kvällens nätverksträff med civilingenjörstjejerna i stan. Vi ska få ett yogapass att umgås till. Har jag tur är det min kompis L som håller i passet (hon tai-chi-damen), eftersom hon tränar yoga nu för tiden.

Så ja, helgen alltså:
Åkte till mor och far på förmiddagen för att hinna före ovädret. Mannen hade feber och förkylning, men vi bestämde att åka i alla fall.

Kom dit lagom till lunch. Åt tillsammans. Sedan tog modern båda barnen och gick ut. Det tillhör nämligen ritualen att hon måste visa upp dem för hela grannskapet varje gång vi kommer. Det gav mannen tid att sova och mig och pappa tid att CAD-rita huset, vilket tog hundra och ett år.
Så med andra ord så fick jag fokusera mig på det jag kan bäst: teknik och att umgås med pappa. Ett bra val vilket fick helgen att bli en positiv händelse.

Mamma och jag rök inte i luven på varandra en enda gång, fast bara nästan två gånger:
Gång nr 1: Att hon tjatar i tre timmar innan vi skulle vara hos farfar att vi måste åka för att inte komma för sent (det är ett riktigt sjukligt beteende, vi har levt med det hela livet. Att hon gör livet till ett helvete för oss när vi ska iväg någonstans. Värst är det när vi ska bort på eftermiddagen, eftersom han tjatar om att vi ska åka från frukost och tills vi åker).
Gång nr 2: Det var rejält kaos på vägarna på söndagen, så mannen och jag bestämde oss för att åka sent, vid 7-tiden så att båda barnen sov i bilen för att vi inte skulle bli stressade. Då babblade plötsligt morsan en massa om att vi skulle åka på stört till hela släkten, och att vi höll på att ta farväl fast vi inte alls gjorde det vid 3-tiden, bara för att hon är så sjukligt manisk vid 1) tidpunkter, 2) väglag, 3) bilfärder. Kul kombination. Jag sa till henne på skarpen att tagga ner, vi åker när vi vill, inte när det passar henne.

I alla fall. Lördagskvällen avlöpte med lite bastubad tillsammans med syrran som kom och hälsade på. Härligt.

Söndagen hos farfar var så där…
Positivt: Lilleman och junior var i sitt esse och dominerade. De bryr sig aldrig om tryckta stämningar eller konstiga relationer utan går på i hundra blås och vi år fokusera på dem. Oförglömligt när lilleman satt med en voltmeter och testade batterier…
Negativt: Min släkt är konstig. Alltså, de kvinnliga generna på både morsans och farsans sida är livsfarliga. Fullt med tre-äpplen-höga buppidippuppidipupp-åsiktsmaskiner utan humor. (läs: min ena faster). Ingenting dög i söndags och hon hälsade knappt. Ska jag vara psykologisk tror jag ett det beror på att både jag och syrran och hela min familj var där för att fira farfar medan hennes lesbiska (fast givetvis inte, hon har ju inte kommit ut, bor ju bara tillsammans med en ”kompis”, 33 år och allt – no shit) dotter inte kunde masa sig dit och inte kommer att producera några barnbarn.
Men vad vet jag.

I alla fall dög ingenting och hon var sur som ättika. Hon tittade knappt på barnen trots att hon aldrig har sett dem.

Vi umgicks i alla fall med farfar som var jätteglad att v ivar där, pratade med mormor, morfar, morbror som också var bjudna samt min andra faster, hennes barn och hennes nya man som är ett under av tålamod för att med ro stå ut i släkten.

Sen åkte vi hem.

På resa

2007-01-20T08:42:00.000+01:00

Idag (läs: Så fort jag har packat färdigt) åker vi till mor och far, stannar en natt och åker vidare till min farfar som fyller 85 år. Halva tjocka släkten har aldrig träffat varesig lilleman eller junior (jag är inte så mycket för att umgås med min släkt) så det blir premiär för de flesta.
Farfar är i alla fall jätteglad att vi kommer.

Datorn åker med. Ger rapport under dagen.

6000

2007-01-19T10:04:00.000+01:00

Vem ska bli läsare nr 6000?

Nytt jobb

2007-01-17T13:41:00.000+01:00

Jag har fått nytt jobb! Om jag vill.
Det vill jag!

Det enda frågetecknet är lönen. Känner mig inte helt tillfreds med erbjudandet, trots att det ligger 1500 över det jag har idag. Jag tänker begära ett lönerevisionssamtal efter 6 månaders arbete, för att få till en justering om ifall att jag inte kan få det på en gång.

Jag tänker också öppna för att jag kan värva kompetenta konsulter till en helt ny grupp med mitt befintliga företags gamla kunder - men för att genomföra det tänker jag begära högre lön från start. Vi får se om de nappar eller inte.

Jag hade ett bra (fast tråkigt ändå) samtal med min nuvarande chef.
Det bästa: Han kan tänka sig att komma med ifall de kan erbjuda något bra. Jag vill gärna ha med honom och han nappade definitivt på min direkta förfrågan.
Det sämsta: Han vill inte att jag slutar, men insåg att loppet var kört, han hade egentligen inget att locka med.

Typiskt nog fick jag idag ett mail från en f d kollega som bytte jobb för tre år sedan som ville värva över mig till hans nya konsultbolag som projektledare... Allting ramlar ner samtidigt över en i tretal. Alltid. Jag bad att få återkomma om några år med ÄNNU MER erfarenheter på fickan.

Vore jag mer förslagen skulle jag ha spelat ut dem alla tre mot varandra, men jag är inte sådan. Det måste kännas bra i magen också. Dessutom behöver det här beslutet inte vara för alltid, heller.

Vad ska jag då göra:
Jag är en av tre projektledare/uppdragsledare för en grupp på totalt 15 personer som sysslar med beslutsstöd till företagsledningar.
Jag kommer ha den direkta kundkontakten, förhandla, teckna avtal, skicka offerter, kartlägga kundens behov och se till att vi har personal och resurser att leverera till överenskommet pris. Jag har beläggnings- och resultatansvar.
Jag har även det ekonomiska ansvaret och fakturerar löpande kunden. Skriver dock ej ramavtal.
Jag fiskar också efter nya affärsmöjligheter ute hos kunden, vilket kan leda till merförsäljning.
Vid mindre projekt kommer jag liksom idag att göra mycket av kodning/programmering själv.

Jag får övertidsersättning (jippi!!!, kan mycket väl kompensera den lite för dåliga lönen).
Jag får jobba deltid 50% tills junior är 2 år.
Jag får laptop och mobil att även bruka privat.
Jag har 5 veckors semester från start (har tyvärr 6 idag).
Jag erbjuds delägarskap i företaget.
Jag får en bonus på ca en månadslön om året om resultatet varit över förväntan.

Tjaa, vad säger man: "Ett offer man inte kan refusera"?

Kaxigheter

2007-01-15T20:42:00.000+01:00

Funderar lite kring Lenas kommentarer kring förra inlägget.

" Wow! Det är så härligt att du verkligen vet ditt värde och inte är rädd att tala om det för potentiella arbetsgivare heller! En väl avvägd balans mellan proffsighet och kaxighet läser jag mellan raderna och jag älskar det! ”

Funderar på det här med kaxigheten. Är det (egentligen, alltså) ett positivt eller negativt laddat ord? Jag skulle tro att det i vardagligt tal, när man refererar till kvinnor är ett negativt ord. Bara det, att det kan ha två betydelser beroende på vilket kön som syftas!

Jag funderar på om jag är kaxig. Jag tror faktiskt inte det. Jag är duktig på mitt jobb, vilket jag i ärlighetens namn också BORDE vara, eftersom jag har gjort samma saker sedan år 2000. Jag vet faktiskt exakt vad jag kan, och jag kan väldigt mycket.

Gör det mig till en icke ödmjuk person? Jag skulle tro att ödmjuk inte är det första någon tänker på när de träffar mig (speciellt inte kvinnor), snarare effektiv, rak, tydlig, analytisk, vältalig. Men skulle du fråga min chef, skulle han nog (i o f med glimten i ögat) säga att jag är ödmjuk. Att jag gör det som förväntas av mig utan att kräva något mer för det än vad jag får.

Många kvinnor blir skrämda av mig. Är jag möjligtvis för manlig i mitt uppträdande? Mycket möjligt, men jag vill inte vara annorlunda än vad jag är.

T o m på högskolan nekades jag att vara med i det kvinnliga nätverket, trots att vi inte alls var många kvinnor på utbildningen (5%). Mina källor (jag har faktiskt några tjejkompisar) visste att det berodde på att jag var för orädd över att gå mina egna vägar, ha åsikter trots att jag kanske var själv om dem, att jag var skrämmade som inte behövde skvaller och fnitter (fast det är inte sant, men jag fick det av killarna), att jag var bästa kompis med deras killar och inte med dem var skrämmande.

Att jag kanske t o m blev mer beundrad (om det uttrycket kan tillåtas utan att vara kaxig, jag är bara eftertänksam just nu) av deras killar än vad tjejerna blev, för att jag inte tog skit, pratade så de förstod, vågade vara jag.

Jag vet flera av mina killkompisar som så här i efterhand har erkänt att de har haft perioder av förälskelse i mig, men aldrig vågat visa det av rädsla för att jag skulle sopa mattan med dem. Lite synd, så farlig var jag ju aldrig. Men jag var heller aldrig ett kvinnligt offer i den mansdominerade världen.

Det har jag ju som bekant redan varit tidigare och bestämt mig för att aldrig mera bli.

Ps. Från Lena vet jag att ”kaxighet” är I positiv bemärkelse. Vi får väl se hur kaxig jag låter efter onsdagens intervju.

Förbereda mig inför intervjun

2007-01-15T10:27:00.000+01:00

Idag ska jag förbereda mig inför onsdagens jobbintervju. Fila på alla mina frågor till dem och också argument kring lönenivå, andra typer av förmåner och avtal. Har nedan punktat upp de områden som jag tänker diskutera. Punkterna är inte utförliga, men tillräckliga för mig, som har jobbat med mina punktlistor i 20 år...

Jobbet
Jag har gjort mycket på mitt gamla jobb - har ansett det nödvändigt för att vara en bra och trovärdig konsult
Position/roll idag
Tänkt position/roll i framtiden
Hur långt fram ligger planeringen?
Plan för att gå från A till B, uttalad, öppet diskuterad mellan mig och närmsta chef, behöver inte vara öppen för övriga i gruppen.
Vilka förväntingar har de på mig? Vad tror de att min utbildning och kompetens tillför?
Vad vet de i allmänhet om civilingenjörer, förutom att de har hög lön?
Civing = tryggheten att veta att metodik, analytisk förmåga, lösningsorienterad, ser helheten, strukturerad, kvalitetssäkrad utbildning.
Utredningsorienterad/verkställandeorienterad/lösnings(kartläggnings)orienterad?
Första uppdrag?
Uppdrag om ett år från idag?
Utbildning för att hantera jobbet idag, jobbet i framtiden?
Hur ser ett projekt ut?
Hur ser en arbetsvecka ut?
Hur långa projekt?

Gruppen
Dynamik
Medlemmar
Roller
Min roll - ersätter någon som fanns, någon som finns eller ny

Utbildningsnivån
I gruppen
På företaget
Finns det fler civilingenjörer? = Vet de vad de får?
Hur ser utbildningsnivå ut över lag hög/låg/få/många?

Förmåner
Pensionsavsättningar - förvaltas själv?
ITP?
Kollektivavtal?
Fackligt anslutna över huvudtaget
Kompletterande ersättning till t ex 90% av lön vid föräldraledighet
Sportaktiviteter
Lön = hela min kompetens och kunskap till halva priset (deltidare)
Bonus
Semester, flextid, föräldraledighet

Övrigt
Parkering
Resor med egen bil? Ersättning?

Ägglossning - it hurts

2007-01-15T10:24:00.000+01:00

Jag fattar inte, efter sista förlossningen så är ägglossning en makalöst smärtfylld upplevelse varje månad. Om jag säger så, det går inte att missa att jag har det. Har så ont att jag inte kan stå rak eller sitta på t ex toaletten. Det håller i sig i fyra-fem timmar, och sedan är det över.

Någon annan som känner av samma sak?

Kärleken till barnen

2007-01-14T15:06:00.000+01:00

Ibland tycker jag att jag skriver för lite om barnen. Att de här småbarnsåren går så fort och vips, så har jag glömt alla tankar, känslor, upplevelser och små ögonblick av total lycka och hänförelse mellan mig, barnen och mannen.

Att jag glömmer första leendet, första steget, första mamma, första skämtet, efterapningarna, kramarna, pillandet i håret, kiknandet när jag blåser på magen, snuffandet kind mot kind, koncentrationen när juiceglaset ska föras till munnen själv, svårigheterna med pusslet, skratten i badet, myset i sängen, de utsträckta händerna på någon som guppar upp och ner i gåstolen och bara vill upp i famnen, blickarna av tillgivenhet och kärlek och dyrkan, kramarna, trösten, myset och den lilla handen i min stora hand.

Fast jag tror inte att jag gör det. Glömmer, alltså. Aldrig. Däremot är jag inte säker på att mina barn innan de själva får barn förstår vidden av all den kärlek som jag känner för dem, mitt i allt mitt förmanade, bannande, gnäll och lirkande som kantar dagarna.

Men jag hoppas det.
Hoppas att de också känner alla de här speciella stunderna som vi delar varje dag.

Noga med att vi pussas, kramas, tar på varandra, använder fina ord vid tilltal, att vi tackar varandra för saker. Och den otroliga rädslan som alltid hänger över mig, bara sekunder bort, att tänk om det händer något, med mina barn, mannen eller mig som gör att vi inte har minst 50 år till tillsammans framför oss. Den oron och skräcken är störst av allt i hela världen, näst kärleken.

Topp-3

2007-01-13T15:52:00.000+01:00

Maken och jag har varsin topp-3-lista på personer vi får ligga med om tillfälle uppstår. Ja, alltså, det är inte så att jag kommer stalka ihjäl någon av dem, men i alla fall: Här kommer min lista.

1. Martin Stenmarck (så sexig så man dör, till och med ännu sexigare efter att barnen tillkom, måste ha någonting med manlighet och beskyddaregenskaper att göra)
2. Sean Connery (om HAN dör har maken lovat att jag ska få en frichans att lägga till en ny på listan)
3. Jimmy Smith (latinamerikanen i Vita Huset, tidigare i På spaning i New York, bland många andra filmroller)

Vilka är med på er topp-3-lista?

Den anonyma världens avigsidor?

2007-01-13T15:39:00.000+01:00

Med jämna mellanrum funderar jag på varför jag bloggar. Om det är för att skriva ner mina egna tankar för mig själv eller för andra? Jag vet inte. Om jag vill vara anonym eller offentlig. Jag vet inte. Det finns en kittlande nyfikenhet att veta om jag är mer ”läsvärd” för att jag har ett namn och ett ansikte. Det verkar vara så för alla andra.

Men samtidigt, är inte alltid boken bättre än filmen ?

I min värld är det en ren retorisk fråga. Är det inte roligare att själv ”se” det man vill se av personen man läser om, än att verkligen se ”jasså, hade hon råttfärgat hår”, eller någonting annat?

Och sedan det rent praktiska, att om jag som offentlig person skriver ”jajamensan, vi kommer att vara bortresta hela julhelgen”, varsågod kära tjuv, googla eller hitta.se:a mig och sedan plundra mitt hem. Nyckeln ligger under dörrmattan.

Åtminstone skulle jag kolla ”mamma-bloggar” om jag var tjuv. De är en guldgruva för den inbrottssugne. Å andra sidan är kanske inte småbarnsföräldrarna världens mest ekonomiskt starka grupp, föräldrapenningstinna som vi är, men i alla fall.

(Maken läste en artikel om en f d tjuv som sa att småbarnsfamiljer och familjer med hund rånade man aldrig, de var för oberäkneliga. Även om familjen hade planer på att åka till Kanarieöarna i två veckor kunde man ge sig sjutton på att de kom tillbaka hem tre timmar senare av en eller annan akut anledning).

Bara på skoj har jag med den information jag har gogglat/hittat ett stort antal av de personer som jag läser om på nätet på cirka fem minuter. Jag vill inte bli hittad så lätt.

För att inte tala om mitt jobb och mina kunder och kollegor. Hur ska jag kunna skriva det jag verkligen vill, känner och tycker, om jag är rädd för att det ska läsas av mamma, chefen, kunden eller grannen. I slutänden kommer jag ju inte att skriva det jag vill, utan det som bör sägas. Bli så politisk korrekt att det inte blir jag längre.

Då blir det inte längre en blogg om min värld. I alla fall inte den riktiga världen, utan en falsk, politisk korrekt, tillrättalagd värld.

Åsikter? Vad tycker ni, som t ex är offentliga? Har ni upplevt några hinder, att ni får tänka till innan ni skriver något särskilt, eller avhålla er helt från att ventilera vissa tankar och intryck? Skulle jag vara mer intressant att läsa med ett namn och en bild?
Idag vet bara maken och en vän om att jag bloggar.

Bara maken vet vad bloggen heter.

Shit pommes frites

2007-01-12T09:37:00.000+01:00

Fick ett mail av chefen igår...
Han ville att jag skulle höra av mig innan jag börjar jobba så att vi kunde diskutera mer ansvar, ökade befogenheter och annan typ av roll.

Åhhhh, vad jobbigt.

Fast det är mitt fel, min bulvan M (han, min jobbarkompis som tidigare var min pluggkompis och också en personlig vän) har lagt ut antydningar på min begäran av typen "Är du säker på att E stannar kvar om hon inte får lite mer utökade arbetsuppgifter...".

Tror även att min andra kollega P kan ha gett lite fina antydningar (det borde han, han är min referens i jobbansökningarna) till bossen.

Tänker först genomföra andra jobbintervjun.
Sedan ska M och jag ta fredagen till debriefing, eftersom han är pappaledig då. Lägga upp lite taktik och hur jag ska ta diskussion med chefen.
Sedan samtal med chefen och beslut.

Fast allt hänger ju på att det andra företaget verkligen vill ha mig.

Snippa

2007-01-12T09:35:00.000+01:00

Härmed har jag officiellt accepterat snippa.
Har alltid tyckt att det har varit ett tramsigt ord, men Lenas oerhört pedagogiska - och logiska - förklaring har köpt mig. Självklart är det den kvinnliga formen av snopp.
Så övertygar man en ingenjör!

Redan "mamma"

2007-01-11T16:15:00.000+01:00

Lillkillen Junior har faktiskt i över två veckors tid nu klart och tydligt sagt "mamma" - och menat det. Det är faktiskt rätt tidigt. Han är ju bara 6½ månader gammal.
Gud nåde mannen om han kommer och ska lyfta upp honom samtidigt som han hojtar efter mamma, då slänger han nappen med full frenesi rakt i ansiktet på stackars maken.

Idag tror jag att jag hörde det första "pappa", men det kan lika gärna vara ett försök till "lampa" eftersom vi med föräldrars envishet tjatar om lampa hit och lampa dit hela tiden.

För övrigt har lilleman för första gången någonsin sagt "dumma mamma". Det kändes INTE bra, kan jag säga. Jag försöker nu indoktrinera honom i villfarelsen att det finns inga dumma människor (inte mammor, inte barn och inte pappor), men man kan göra dumma saker. Jag är rätt säker på att jag vid något tillfälle sagt "dumma unge" till honom i frustration. Kommer INTE att upprepas härefter.

Lilleman kläckte också ur sig dagens stora insikt: "mamma har inte snopp". Helt rätt, grabben. Det finns flickor och det finns pojkar. Pojkar har snopp. Som vanligt tar samtalet slut där, för vad sjutton säger man att flickor har??? Är det bara inte världens fulaste ord, eller vad?

Tänker inte upprepa ordet här. Räcker med snopp. Vill inte ha alla världens kinky sökfreaks på google hit p g a dessa ord som får träff.

Nu vänder sig dessutom junior obehindrat på sig, än från mage än från rygg.

Tjaaa, det var det. Har väl inte mer att rapportera idag.
Möjligtvis att jag varit vid husbygget på morgonen och instruerat bergssprängaren hur vi vill att han ska spränga bort sjuhelvetes mycket berg från vår planerade husplacering på tomten. Billigt - I don´t think so.

Snart nytt jobb?

2007-01-10T19:36:00.000+01:00

Tihii!
Det verkar som om jag kommer allt närmare ett nytt jobb.
Jag känner mig upprymd och otroligt stolt över mig själv just nu.
Att företagets vd tyckte så bra om mig och att mina värderingar och min kompetens väl matchade deras sökbild.
Jag ska på intervju nr 2 den 17 januari. Då har de förmoligen ett erbjudande att komma med, vilken typ av tjänst, position, lön, avtal, förväntningar och krav de har på mig - och jag på dem.

Jag känner mig inte ett dugg nervös, vilket är ett tecken på att det här nog ligger helt rätt (trots fel) i tiden för mig. Mentalt funkar det. Jag är verkligen redo att byta jobb.

Nu: Halvfirar jag genom att köpa nya toppar, skjortor och tröjor på hm:s hemsida.

Innan barnen...

2007-01-08T22:30:00.000+01:00

När jag tänker efter, är jag rätt säker på att jag innan barnen kom:

* jobbade så jävulusiskt mycket övertid i mellanåt att jag knäckte mig månader i sträck
* käkade på restauranger eller beställde hämtmat bara för att vi inte orkade laga mat och hade råd att skita i det
* aldrig åt frukost, för det var skönare att sova tio minuter längre innan vi stack till jobbet
* var på afterwork nästan varje fredagkväll
* gick upp vid 10-tiden på helgerna
* följde alla dramaserier och sitcoms värd namnet (Remington Steele, Miami Vice, Spin city, Fraiser, Vänner, Gilmore Girls, m fl) i ett par timmar varje kväll
* målade tavlor
* läste böcker
* tai chi:ade, styrketränade, simmade, mountainbikade och körde inlines
* handarbetade
* åkte på minst en mastodontutlandssemester (men ofta ett par) varje år med maken
* körde skitmycket bil, bara för att det är så kul att köra bil
* gick på museer
* spontanköpte sisådär tio musikcd i stöten, bara för att vi kände för det
* hade råångest över att träffa släktingar som hade småbarn
* åt varje middagsmål i soffan framför tv:n, köket var bara till för disken

Klok i efterhand

2007-01-08T15:16:00.000+01:00

Kan någon tala om för mig varför jag inte skrev tio, eller i alla fall EN roman innan jag skaffade barn???
Vad gjorde jag egentligen med all fritid? Jag borde ha varit hur produktiv som helst! Jag borde ha gjort åtminstone någonting som jag så här i efterhand kan komma ihåg!

Aussie-besök och hus

2007-01-05T19:51:00.000+01:00

Dagen började på bästa tänkbara sätt (thank god, med tanke på vilken katastrofnatt vi har haft). Älskade maken tappade upp ett bad (yes, ni läste rätt, ett B-A-D) till mig på morgonen som jag kunde ligga och dra mig i, medan han klädde sönerna. Efter frukosten fixade jag i huset och sedan gick vi på hundpromenaden.

Fick därefter spontanlust att åka och titta på tomten och när vi kom dit var grävaren redan där, projektledaren på plats och full rulle. Vi kunde snabbt konstatera att här behövs det dynamit! Suck och stön, men vi hade det på känn. Men eftersom vår projektledare har kontakter, skulle han nysta i det på en gång. Så fort samrådsmötet är avklarat (troligtvis inom två veckor) med kommunen är det bara att brassa på.

På eftermiddagen kom våra härliga australiensiska kompisar Matthew och Lisa. Vi hade en härlig eftermiddag med fika, massor av babbel, fniss och skratt och lovade varandra att vara bättre på att ringa.

Barnen somnade på momangen, så nu är kvällen bara VÅR, VÅR, VÅR. Troligtvis kommer vi inte att förvalta den bättre än att glo på TV, liggandes raklånga i sänghalmen. Men det gör ingenting.

I bästa fall stickar jag lite på mössan som jag har påbörjat.

Skriva på BOKEN

2007-01-04T15:51:00.000+01:00

Finns tid och ork och ingen spyr mer idag, tänker jag skriva lite mer på boken ikväll.

Bygglov

2007-01-04T15:49:00.000+01:00

Förresten fick vi idag besked att vi fått bygglov! Det tog en vecka från inskickade handlingar, snabbt jobbat. Snabbt kontaktade vi vår projektledare och kvalitetsansvarig, så redan i eftermiddag kommer en grävare och krafsar lite i jorden för att se om vi behöver spränga någonting.

Försäkringstecknande, bygganmälan och samrådsmöte med kommunen är det som står näst på tur nu. Därefter förbereder vi för grunden och sätter ut hörnpunkterna (ja, eller kommunens utsättare gör det).

Spyan har kommit

2007-01-04T15:35:00.000+01:00

Idag ligger inte jobbintervjun kvar i kroppen...

Lilleman kräktes i natt. Vis av erfarenheten (se februari förra året) bäddade vi snabbt in hela sängen (efter att ha bytt rubbet, förstås) med badlakarn, ifall det bara var första av femtielva spyor denna natt.

Peppar, peppar. Vi sov lungt resten av natten.

Bestämde mig därför för att baka bullar och använda julklappsassistenten för första gången under morgontimmarna. Sagt och gjort. Ihop med bulldeg före frukost, det jäste medan vi åt och sedan påbörjade jag utbakning. Mitt i baket kommer lilleman ner till köket, ställer sig bredvid mig och bara ASSPYR rakt ut i luften.

Hugaligen.

Ungen slutar ÄNDÅ INTE prata! (han pratar alltid konstant). Jag med lätt panik i rösten eftersom vovsan närmar sig spyan och hon är äcklig nog att få för sig att slicka upp det: "Make, pallra dig för f-n ner hit fort, vi måste hjälpas åt!"

Han torkar spya, jag lotsar in sonen (som fortfarande babblar) till toan där han babblandes spyr igen (och träffar nästan toan). Av med kläder på ungen, duscha toalettstolen, tvätta barn, tvätta händer - och tillbaka till bullbaket.

Någon som vill smaka?

Till saken hör att våra allra bästa favoritaustraliensare kommer hit till kvällen. Vi kan inte bara missa dem. Vi har inte träffats sedan 2003, så vi ser såå mycket fram emot att få prata lite strunt med dem.

Hoppas det inte var mer än en spya...

Jobbintervjun

2007-01-03T10:29:00.000+01:00

Jag satt på jobbintervju igår. I 1½ timma.
Hur kul som helst.
Det gick väldigt bra.

Jag kände en viss oro innan jag gick dit, med tankar som "vad sjutton håller jag på med, småbarnsmorsa och allt". Kom ut med känslan av "jag vet vad jag kan och vad jag gör och kan åstadkomma" i kroppen. En riktig nytändning.

Fick frågan vad jag kommer sakna mest med mitt gamla jobb. Svaret kom fort och självklart: Min chef och mina kollegor. Men trots det är det kanske dags för mig att lära mig flyga och stå på egna ben. Utan chefen och kollegorna. Visa att jag kan själv. Jag var tydlig med att jag ville ha mer ansvar, på sikt chefsbefattning. De verkade gilla min attityd.

Återkommer senare med mer detaljer kring samtalet (som fortfarande flyger runt i huvudet och kroppen).

Reflektioner kring året som gått…

2006-12-31T11:31:00.000+01:00

… var i alla fall det som jag hade tänkt skriva om. Men här sitter jag och är precis tom i huvudet och kan nästan inte komma på någonting alls att skriva. Möjligtvis beror det på att jag fortfarande har att diskutera-listan inför anställningsintervjun i huvudet, och pärmen med alla karaktärer till BOKEN bredvid mig. Lite mycket på gång, med andra ord.
Plötsligt slår det mig, att det är det som det här året 2006 har handlat om: Lite mycket på gång.

Att ha varit en deltidsarbetande småbarnsmamma, med inte bara en rätt krävande ettåring utan dessutom med ett rätt krävande arbete.
Att ha sett till att vovsan inte glöms bort mitt i allting.
Att ha varit gravid halva året och varit tvåbarnsmamma andra halvan av året.
Att bosatt sig i parhus men tänkt om, ansökt om nybyggnadstomt – och fått en.
Att börja planera, finansiera och förverkliga ett hus på tomten.
Att tvivla över sin jobbsituation som inte känns så utvecklande men vackla över förmågan att orka med ett nytt.
Att tackla privata problem med ett sviktande självförtroende och en katastrofal relation till modern.
Att inte glömma bort vilken sprallig, glad, spontan och ambitiös tjej min man träffade för nio år sedan.
Att försöka sova om nätterna.
Att orka vakna om mornarna.
Att orka reflektera och göra om när jag gör fel.
Att orka agera istället för reagera.
Att försöka få tid för mig.
Att inte få dåligt samvete över tid till mig.
Att fått nya kompisar, både på bloggen och i livet.
Om att sakta känna att jag orkar med nya kompisar och att orka hålla kontakten med gamla kompisar. Tack Sofia, Mirjam, Lotta, Karin, Nettan, Markus, Johan, Ulrika, Marie, Karin, Daniel, Martin, Ann och alla bloggare.

Att jag älskar mina barn och min man och min hund över allt annat på hela jorden. Att det är det enda som verkligen betyder något.

Gott Nytt År älskade familj.

Intervju nästa vecka

2006-12-30T11:09:00.000+01:00

Jag ska träffa vd och projektchef nästa vecka för en anställningsintervju. Törs säga att jag har sovit lite dåligt efter mitt överilade mail till dem. Men jag tänker köra med helt öppna kort: Högre betalt än i dag, deltid i minst ett år till och att det finns planer på fler barn i framtiden.

Återkommer.

Nytt på jobbfronten kanske?

2006-12-29T11:14:00.000+01:00

Oj, jag såg en jobbansökan i tidningen igår, ett företag sökte nya medarbetare för beslutsstöd. Jag slängde iväg följande rader i ett mail:

Hej
Jag arbetar sedan år 2000 med datawarehouselösningar, beslutsstöd, styrkort, analyskuber och rapportuttag på ett företag i staden.
Jag gör allt från projektledning (där motparten oftast är företagsledningar inom logistik, distribution, men även kommuner och landsting), till konsulting, specning och uppbyggnad av lösning, programmering, driftsättning och utbildning av slutanvändare.

Jag är 32 år och civilingengör med inriktning mot logistik och transportsystem.

Om detta låter intressant, kontakta gärna mig för mer information både för mig och dig.
Jag är nu föräldraledig men återgår till ordinarie arbete 1 mars 2007.

Fick snabbt följande svar tillbaka:

Hej!
Det låter mycket intressant som du skriver nedan, jag kontaktar dig under dagen.

Hoppsan. Och jag som mentalt ställt in mig på att harva på jobbet ett tag till för att undvika kaos i samband med småbarn, husbygge och deltidsarbete.
Men jag tänker i alla fall höra vad de har att erbjuda och köra med öppna kort vad gäller arbetstider mm.
Det finns ju alltid möjligheten att kanske återkomma om ett par år eller så.

Djävulen bär Prada - recension

2006-12-26T14:12:00.000+01:00

Nja, inte så mycket recension som reflektion.
Jag lyckades tillslut ta mig igenom den och var faktiskt riktigt fången i den de sista 80-90 sidorna. Den hade sina positiva och negativa sidor (fniss).

Jag tyckte att det var tråkigt att Emilys och Amandas relation var så spretigt och platt skildrad, jag förfasade mig över all denna lyx som togs så för given, även av Amanda men gillade faktiskt det riktigt bra slutet.

Min första erfarenhet av chic-lit.

Eller andra, jag har läst tre sidor i Bridget Jones dagbok innan jag lade ner. Fattade bara inte grejen med allt kalorisnack. Fast filmen är underhållande.

Min egna tid

2006-12-26T14:07:00.000+01:00

Mannen är ledig från jobbet i två veckor. Under de här veckorna har jag lovat mig själv att ta mig tid att...
1) Skriva på BOKEN/BÖCKERNA (det är ju två parallella som konkurrerar i huvudet, en för barn och en för vuxna)
2) Fixa med fotografierna (fotografering är ett stort intresse, så synd att jag inte vill visa mer av mina alster)
3) Träna pilates med hjälp av videon jag fick i julklapp

Jag lovar att rapportera duktigt om jag lyckas åstadkomma något av ovanstående.
Fick en extra kick av min vän tai-chi-tränaren, som jag vid det här laget har slutat att tänka på som tai-chi-tränare utan som min vän L. Hon och dottern var hemma hos oss på lunch i fredags och hon fick mig att lova att ta mer egen tid för att orka med alla de andra tre.

Jul, jul, strålande jul

2006-12-26T14:04:00.000+01:00

Julen blev precis så trevlig som jag nästan inte hade vågat hoppas.
I stort, alltså.

Dan före dopparedan kom mor och far förbi på en hela tre timmar lång (sic) visit. Modern var inte på topphumör, var sur, tvär, tackade inte för maten utan var grinig för att jag bjöd på jullunch när citat ”vi ska äta julmat hela morgondagen”.
Men det övervägdes av dagens roligaste; när jag och pappa diskuterade min unga fasters graviditet (hon är 33 år och min farbror är 48, hans första barn) och mamma dyngsurt sa till pappa ”du har inte sagt att han ska ha barn”. Jag skrattar inombords närhelst jag tänker på det. Igen. Och igen. Det är faktiskt fortfarande roligt att han inte har delgett henne en så glad nyhet, och att han och jag har pratat om det i flera månader.

Lilleman fick en eldriven motorcykel av min farfar som han redan manövrerar som värsta Schumacher.

Julafton vaknade jag ovh kände mig överkörd av en bulldozer. Jag tror två veckors kamp, från juniors sjukhusvistelse till träff med modern och annalkande jul satt i kroppen. Mannen var en ängel och jag masade mig ur sängen vid 10-snåret. Sen blev det en härlig julfrukost, lilleman fick paket i sängen (russin och pepparkaka och liten bok i paket) och sedan promenad med mannen. Jag stannade hemma och stekte prinskorven och gjorde janson till kvällen, samt hann med alla de obligatoriska samtalen till mormor, farfar, syrran och mamma.

Jullunchen improviserades fram med det som fanns tillgängligt, allt från dopp i grytan till rökt lax, sill, skinka och rökt lammfiol.

På eftermiddagen och ända till sena kvällen var vi tillsammans med mannens ena bror och hans familj samt barnens farmor och farfar. Väldigt enkelt och opretantiöst. VI fikade, glöggade, åt gott och alla hjälptes åt att aktivera barnen.
Kvällen avslutades i biblioteket med tänd brasa och småmys (med fyra överaktiva barn, men i alla fall) innan vi åkte hem och barnen hann somna omklädda till pjamas i bilen.

Det blev en topp-tre-jul, helt klart.
Ingen överdriven julklappskonsumtion utan väl genomtänkta presenter. Mycket kläder till barnen och sedan lite roligt komplement som arbetsbänken med verktyg till lilleman, legot, och mjukiståget till junior och Pilates-video och kaffemuggar till mig.

PS: Övriga toppar av julen var förra året (lugn och liten) och första året med vovsan, då hon bara var sju veckor gammal och vi avsade oss all uppståndelse för hennes skull. Bara mannen, jag och ulltussen i snöfallet. Härligt.

Å ena sidan - å andra sidan

2006-12-21T10:16:00.005+01:00

Om vi bara hade haft ett barn (lilleman) just nu:
* Hade vi sovit hela nätterna
* Hade jag kunnat äta varm mat, istället för att skedmata någon och sedan äta min kallnade mat
* Hade jag kunnat dricka ett glas vin då och då
* Hade jag kunna haft kläder utan kräksfläckar
* Hade jag sluppit dra runt en dubbelvagn på sisådär 50 kg inklusive packning och barn

Å andra sidan:
* Hade jag varit tvungen att köra upp lilleman tidigt varje morgon för skjuts till dagis
* Hade jag inte haft möjlighet att ibland sova tätt intill barnen mitt på dagen
* Kunde jag inte avnjuta en mandarin på ett sittunderlag i solen i lekparken en onsdagseftermiddag
* Hade jag inte en liten knatte i gåstol som räcker upp armarna och ler med hela ansiktet.

Det här är bäst.