Psykiskt kaos

Jag mår psykiskt väldigt dåligt just nu.
Jag får väl skylla på dåliga gener (med en psykiskt instabil mor och mormor tycker jag att det är legitimt). Men det betyder inte att jag inte bör och måste och ska göra något åt det. Det ska jag. Det gör jag och det är jag skyldig mig själv och min familj.

Det jobbiga är att jag känner ”det” komma men kan inte få det att sluta utan ett utbrott. Jag har försökt att tiga ut det, men bara lyckats med att förlänga själva förstadiet. Aldrig uppskjutit utbrottet speciellt länge. Det kommer likförbaskat.
Skriker, gråter, skakar, har svårt att andas. Ångest, panikångest, skuldkänslor och självhat.

Jag har försökt att identifiera orsakerna. Tror att det är kombinationen av mycket som t ex vecka före mens (hormonrubbningar?), vårångest (jag brukar må sämst så här års), småbarnskaos och ett intensivt hemmaliv som är orsaken. Inte jobb, jobbyte eller husbygge. Det är inte känslomässigt, så det är inga problem. Det är det känslomässiga som är ett problem.

Det stora problemet för mig just nu, är att jag inte kan kontrollera omgivningen. I vanliga fall (läs: förr om åren) så lyckades jag stävja mitt inre kaos genom ett välordnat yttre. Städat, ordning och reda (jag har diskat mitt i natten, städat hela lägenheter på 30 minuter, och det inkluderar våttorkning, torkning av vitvaror och skåpsluckor, dammtorkning och städade toaletter, det säger väl något om allt adrenalin som har byggts upp och som exploderar i detta tvångsmässigt helt absurda beteende. Och jag överdriver inte, jag har själv kollat att det gick på under 30 minuter). Kontroll, kontroll, kontroll är ledordet. Jag har förstått att det härrör från min barndom när jag var tvungen att ha kontroll för att det inte fanns någon vuxen att lämna över kontrollen till.

Allt det här funkade med studierna. Det funkar med jobbet, det funkar med huset. Men sedan kom barnen. Och det fungerar inte på barnen. Jag har inte kontroll över vad de gör, säger eller agerar. Givetvis. Men i mitt tillstånd så är det den triggern som sätter igång mig, när psyket är nere och jag inte har något immunförsvar mot explosionen.

Så idag.
Kaos.
Jag kände att det eskalerade.
En upptrappning efter helgen.
Till det oundvikliga.

Jag (och mannen) har analyserat ihjäl oss. Jag kan nog inte avstyra känslorna när det bubblar fram, men måste ha väldigt handfasta, konkreta åtgärdspaket att ta till för att fokusera energin på något annat. Jag vet trots allt nästan alltid när utbrottet kommer. Jag känner det. Med barnen, hemma, har jag försökt att gå ifrån, räkna till tio, stänga in mig i tvättstugan. Det funkar inte. Adrenalinet sprutar ur mig och måste få utlopp. Så genom att göra så fördröjer jag bara utbrottet. När jag går ut från tvättstugan exploderar jag i alla fall. Även om jag så hade räknat till 10 000.

Så, här är min plan:
När jag känner att det är på gång (känns redan i hela kroppen när jag vaknar). Ställ INGA som helst krav på omgivningen som kan leda till att kravet inte kan uppfyllas med en motprestation = en konflikt.
Exempel: Jag får inte säga till lilleman att komma till mig så att vi kan byta blöja och sätta på kläder innan vi går ner och äter frukost (denna banala händelse var dagens trigger). Han gjorde inte som jag bad honom om och helvetet bröt loss (nä, riktigt så lättretad är jag inte, jag jobbade i 50 minuter med att få byta blöja och sätta på honom kläderna medan han sprang runt och fjantade och tjurade, och junior blev hungrigare och hungrigare och tillslut bara illtjöt av hunger, och jag var hungrig och hundkräket kissnödig). Istället, jag ska strunta i kravet på den okontrollerade omvärlden (barnen). Gå ner, göra och äta frukost, skit samma om han fryser och har nattkiss i blöjan. När det är färdigt. Testa att sätta på kläder. Vill han inte då. Släpp allt, ta en kopp kaffe. Titta på fåglarna och testa om en stund igen. Ställ inte krav, ultimatum och dra inte ”problemet” till sin spets.

Om det ändå brakar loss:
Ring genast en vän. Att prata med någon hjälper, får mig att sansa mig och se det absurda i mitt beteende. Det bryter effektivt av det efterföljande flödet.
Gå ut. Med soporna eller vad tusan som helst.
Ta ut barnen. Skit i om de inte är klädda. Släng ner allt inklusive dem i vagnen och ta på dem kläderna där ute.
Sätt på musik och sjung och dansa. Ger utlopp för adrenalinet.

Om ovanstående inte kan hjälpa mig:
Börja käka droger.