Helgspöket

Helgen var stökig. I alla fall i mitt inre. Man kan nästan tro att modern var på besök. Men det var hon inte. Det enda jag kan komma på var det gamla spöket: Åh så här det helg och allting ska vara så bra, kul, trevligt och gemytligt - som på den urgamla goda tiden, när mannen och jag veckopendlade och bara träffades och bråkade på helgerna för att förväntningarna gjorde hela upplevelsen till pannkaka.

Kanske var de de förväntningarna som spökade till det.
I alla fall var jag världens surkart. Tråkig, irriterad, högljudd, lättretad och alldeles hemsk.
Mannen var en ängel hela tiden. Bad mig säga vad som skulle göra situationen bättre (fick som svar: ett singelrum på närmaste hotell, fast det är så j-a dyrt), köpte bakelser, bad mig ta ensampromenader, tog alla nattningar och lät mig bada badkar. Fast jag muttrade och tjurade i alla fall. Kan inte säga att jag är jättestolt över mig själv, men jag bara inte orkade mera. That´s it.

Jag är inte bättre än så.

Idag åkte vi och firade släktningen som fyllde år. Det var ett skönt avbrott på allt gnäll. Fick mig att skärpa mig.

Det bästa:
När mannen älskar mig som mest när jag förtjänar det som minst (och ger mig dåligt samvete för det).
Mannen berättade att när han har det som mest jobbigt med barnen ploppar följande strof av Orup upp i huvudet: "Du kommer hitta mig som död, och begraven...". Själv gnolar jag "I will survive".
Att lilleman och junior somnade på vägen hem i bilen och har fortsatt sova. Mannen och jag fick äta parmaskinka och färskpasta alldelse i fred nu på kvällen. Jippi.