Eftersom det inte passade mina goda föräldrar att komma i helgen (!) och lämna tillbaka vovsan (de mumlade något om att de kunde lämna henne till några kompisar halvvägs som ska till oss på besök. Ja, sa jag. Det kan ni väl om ni inte vill träffa era barnbarn... - jag älskar att projicera det dåliga samvetet.) ... så har nu modern och systern bestämt sig för att komma i morgon istället.
Jag fasar.
Jag är väl som vanligt otacksam, men efter att ha känt av moderns sinnesstämning i telefonen de senaste dagarna (samtidigt som jag har bangat mitt huvud hundra gånger i väggen, stått med fingrarna i halsen och gått ut och vrålat på tvättmaskinen efteråt) ser jag verkligen INTE fram emot att få träffa henne.
Men jag ser fram emot att få hem vovsan.
Hon ska få paketen som lilleman slagit in och som junior halvt tuggat sig igenom.
Innan jag somnar ska jag bara intala mig själv att:
* vad hon än säger och gör så behöver jag varken lyssna eller bry mig, bara nicka.
* ingenting hon gör eller säger är tillräckligt betydelsefullt för att jag ska reagera.
* det kommer en ny dag nästa dag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Inställningen kan göra skillnaden. Den är allt. Men inte känns det bättre för det!
Ja, du kommer aldrig att kunna ändra på din mamma (såvida hon inte ändrar på sig själv, men det verkar int så troligt efter det du berättat) så det handlar om din egen inställning. Alltid. Du kan välja att bli irriterad eller välja att göra precis det du skriver i dina punkter. Och jag föreslår att du testar punkterna :)
Lycka till!
Usch ja, känner igen det där med att ständigt känna av mammas sinnesstämning för att försöka parera vad som komma skall. Till och med över telefonen. Tycker halva mitt liv har gått ut på det. Fast jag har, tack och lov, kunnat börja skita mer och mer i det efter två år i terapi. Och nu har det blivit lite bättre efter att jag fick barn - hon har tagit ett stort kliv tillbaka, som om hon äntligen respekterar att jag är en egen person, och sen anstränger hon sig nog mer för att hon så gärna vill ha bra kontakt med oss nu.
Kajsa: Skönt att höra att fler än jag tagit saken i egna händer och terapiat. Vet din mamma om det? Det låter som om du också har fått kämpa lite.
Skicka en kommentar