Han skriker, vrålar, slår omkring sig och slänger saker så långt han bara kan.
Anledningen?
Han är skitförbannad på det faktum att han ännu inte kan krypa! Han vill, vill, vill. Hur svårt kan det vara. Vill fram. Vill till brorsan. Vill sno brorsans saker. Vill krypa upp i famnen på mamma. Vill, vill, vill.
Men kan inte.
Kanske i morgon?
Mamma lider med honom. Men kan inget göra annat än att trösta. Fast det är knappt det hjälper.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Åh jag vet hur det är! Trösta trösta, enbart frustrationen kommer få honom dit så småningom, ju. Trodde aldrig L skulle börja krypa. Fattade inte vad som skulle kunna få henne MER motiverad än hon redan var, så otroligt frustrerad som hon var!
Hahaha, jag vill SE, SE, SE ;-)
Åhhh, lillplutten kryper fortfarande inte. I alla fall inte framåt. Nu går de tmest bakåt, eftersom han skjuter på med armarna - och blir vansinnig över att han kommer LÄNGRE ifrån grejen han satsar på att komma fram till...
Skicka en kommentar