Shit vad jag var en dålig fru och mamma igår.
Mitt humör var i botten. Jag får bara inte låta det infektera min omgivning. Jag vet det. Men ibland är det svårt. Kanske mest för att min omgivning är så begränsad just nu. Snart ändring på det, jag vet.
Jag blir så himla besviken på mig själv.
Kom på mig själv med att tänka att "åhhh, ge mig utrymme för mig, låt mig vara ifred" när lilleman kom och sökte kontakt. Jag hatar mig själv för det. Jag har inte rätt att agera så. Det är omoget, barnsligt och egoistiskt och dessutom en handling som barn inte förstår och kan hantera.
Min åsikt är, att skaffar man barn, och allra helst när de är små så:
* Har barnen alltid rätt till mig.
* Jag har aldrig rätt att neka dem närhet, ömhet när de vill ha det.
* Jag har inte rätt till att vara själv på bekostnad av ett litet sårat barn med gråt i ögonen. Den rätten gav jag upp när barnen kom. Den får återtas när barnen inte kräver det och när det sysslar med annat på egen hand (vilket sker redan idag).
Dessutom var jag sur och grinig och elak mot maken. Tjurade, spydde svavelos runt omkring mig och var inte direkt hjälpsam.
Jag märkte direkt på lilleman att jag agerade helt fel, t ex vid matbordet när jag var tyst och dämpad. Han satt bredvid mig och pratade ÖVERDRIVET mycket, som för att kompensera att mamma inte pratade. Jag tycker inte om när mina barn kompenserar för mig.
Note to myself: Får inte hända igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
En liten personlig fråga, om jag får; Hur långt är det mellan dina barn?
Alltså i månader, inte i meter ;-)
I meter: fyra. Mellan sängarna.
I månader: nästan 19 månader. Fattas två dagar bara. Skulle egentligen varit 16 månader, men jag fick missfall. Får räkna det som världens längsta graviditet (gravid i 12 månader i ett streck. Inte att leka med, kan jag säga. Hormoner, hormoner, hormoner).
Vi är inte mer än människor. Det blir fel ibland, och livet kommer emellan.
Det viktiga är att du reflekterar över det och har helt rätt åsikter, enligt mig i alla fall (men jag tror att Mr Juul håller med här faktiskt ;)) när du skriver att barnet alltid har rätt till dig och att du inte har rätt att neka dem närhet eller få vara dig själv på bekostnad av ett ledset barn.
Du har kunskapen inom dig. Men straffa inte dig själv för att du har en dålig dag ibland. Det är mänskligt och jag tror att det är viktigt att barnen ser det också, bara det inte blir en vana förstås.
Åh vad fint "Baby or not" skrev - håller helt med! Inte vara för hård mot dig själv!
Tack alla. Och BoN skriver alltid så fantastiskt. Jag tror du har rätt. Och jag hävdar också att man bör visa känslor. Det samma för barnen. Om de inte får vara glada, arga, visa att de är ledsna eller besvikna eller förbaskade hemma. Hur ska de då kunna hantera känslor i övriga livet?
Instämmer. Tycker precis som du skriver i inlägget, men ibland kommer som sagt livet emellan. Vi är bara människor! Jag blir skittrött på Peo om kvällarna, tycker att pappan kan ta honom de få timmarna innan läggdags. Vill få egen tid, göra helt andra saker. Får dåligt samvete när jag sitter vid datorn. Blir irriterad när jag inte får "grejer gjorda" vid datorn.... Man är aldrig nöjd :-)
Så sant. Aldrig nöjd.
Skicka en kommentar