Hunden är kidnappad

Plötsligt fick min mor ett infall.
Vi har varit hundägare i snart fyra år utan att min kära mor någon gång har reflekterat över tanken på att hon och far kanske kunde ta vovsan några dagar, som en liten minisemester - både för henne och för oss.

Så plötsligt får hon infallet att leka den barmhärtiga samariten och "avlasta" oss. Sagt och gjort, vovsan följer med dem hem. Tanken är att hon ska stanna en vecka. Tror vi.

Nu har det gått två veckor och modern har meddelat att det absolut INTE kommer och lämnar tillbaka henne denna helg för allt är ju sååååå bra, hon äter bra (äh, ja, hon är en hund, bjuds det på korv och kötbullar så äts det, kan jag meddela), är sååå fin, leker såååå mycket, tar såååå fina promenader och myser och allt är i dur.

Som vanligt är ju modern på eller av. Dur eller moll. En aning polariserad. Och nu är allting alltså jättebra. Så hon vägrar lämna tillbaka henne.

Nytt bud är att de kommer nästa helg.

Sonen är helt förtvivlad och pratar om vovsan hundra gånger om dagen. Så idag var vi på stora köpcentrat och köpte presenter (märgben, oxsvans, komage (en sann delikatess), levergodis och ny pipleksak) som vi har tillbringat eftermiddagen med att slå in i presentpapper. Krusat snörre och klistrat paljetter på. Så vovsan har paket när hon kommer hem.