… var i alla fall det som jag hade tänkt skriva om. Men här sitter jag och är precis tom i huvudet och kan nästan inte komma på någonting alls att skriva. Möjligtvis beror det på att jag fortfarande har att diskutera-listan inför anställningsintervjun i huvudet, och pärmen med alla karaktärer till BOKEN bredvid mig. Lite mycket på gång, med andra ord.
Plötsligt slår det mig, att det är det som det här året 2006 har handlat om: Lite mycket på gång.
Att ha varit en deltidsarbetande småbarnsmamma, med inte bara en rätt krävande ettåring utan dessutom med ett rätt krävande arbete.
Att ha sett till att vovsan inte glöms bort mitt i allting.
Att ha varit gravid halva året och varit tvåbarnsmamma andra halvan av året.
Att bosatt sig i parhus men tänkt om, ansökt om nybyggnadstomt – och fått en.
Att börja planera, finansiera och förverkliga ett hus på tomten.
Att tvivla över sin jobbsituation som inte känns så utvecklande men vackla över förmågan att orka med ett nytt.
Att tackla privata problem med ett sviktande självförtroende och en katastrofal relation till modern.
Att inte glömma bort vilken sprallig, glad, spontan och ambitiös tjej min man träffade för nio år sedan.
Att försöka sova om nätterna.
Att orka vakna om mornarna.
Att orka reflektera och göra om när jag gör fel.
Att orka agera istället för reagera.
Att försöka få tid för mig.
Att inte få dåligt samvete över tid till mig.
Att fått nya kompisar, både på bloggen och i livet.
Om att sakta känna att jag orkar med nya kompisar och att orka hålla kontakten med gamla kompisar. Tack Sofia, Mirjam, Lotta, Karin, Nettan, Markus, Johan, Ulrika, Marie, Karin, Daniel, Martin, Ann och alla bloggare.
Att jag älskar mina barn och min man och min hund över allt annat på hela jorden. Att det är det enda som verkligen betyder något.
Gott Nytt År älskade familj.
söndag, december 31, 2006
lördag, december 30, 2006
Intervju nästa vecka
Jag ska träffa vd och projektchef nästa vecka för en anställningsintervju. Törs säga att jag har sovit lite dåligt efter mitt överilade mail till dem. Men jag tänker köra med helt öppna kort: Högre betalt än i dag, deltid i minst ett år till och att det finns planer på fler barn i framtiden.
Återkommer.
Återkommer.
fredag, december 29, 2006
Nytt på jobbfronten kanske?
Oj, jag såg en jobbansökan i tidningen igår, ett företag sökte nya medarbetare för beslutsstöd. Jag slängde iväg följande rader i ett mail:
Hej
Jag arbetar sedan år 2000 med datawarehouselösningar, beslutsstöd, styrkort, analyskuber och rapportuttag på ett företag i staden.
Jag gör allt från projektledning (där motparten oftast är företagsledningar inom logistik, distribution, men även kommuner och landsting), till konsulting, specning och uppbyggnad av lösning, programmering, driftsättning och utbildning av slutanvändare.
Jag är 32 år och civilingengör med inriktning mot logistik och transportsystem.
Om detta låter intressant, kontakta gärna mig för mer information både för mig och dig.
Jag är nu föräldraledig men återgår till ordinarie arbete 1 mars 2007.
Fick snabbt följande svar tillbaka:
Hej!
Det låter mycket intressant som du skriver nedan, jag kontaktar dig under dagen.
Hoppsan. Och jag som mentalt ställt in mig på att harva på jobbet ett tag till för att undvika kaos i samband med småbarn, husbygge och deltidsarbete.
Men jag tänker i alla fall höra vad de har att erbjuda och köra med öppna kort vad gäller arbetstider mm.
Det finns ju alltid möjligheten att kanske återkomma om ett par år eller så.
Hej
Jag arbetar sedan år 2000 med datawarehouselösningar, beslutsstöd, styrkort, analyskuber och rapportuttag på ett företag i staden.
Jag gör allt från projektledning (där motparten oftast är företagsledningar inom logistik, distribution, men även kommuner och landsting), till konsulting, specning och uppbyggnad av lösning, programmering, driftsättning och utbildning av slutanvändare.
Jag är 32 år och civilingengör med inriktning mot logistik och transportsystem.
Om detta låter intressant, kontakta gärna mig för mer information både för mig och dig.
Jag är nu föräldraledig men återgår till ordinarie arbete 1 mars 2007.
Fick snabbt följande svar tillbaka:
Hej!
Det låter mycket intressant som du skriver nedan, jag kontaktar dig under dagen.
Hoppsan. Och jag som mentalt ställt in mig på att harva på jobbet ett tag till för att undvika kaos i samband med småbarn, husbygge och deltidsarbete.
Men jag tänker i alla fall höra vad de har att erbjuda och köra med öppna kort vad gäller arbetstider mm.
Det finns ju alltid möjligheten att kanske återkomma om ett par år eller så.
tisdag, december 26, 2006
Djävulen bär Prada - recension
Nja, inte så mycket recension som reflektion.
Jag lyckades tillslut ta mig igenom den och var faktiskt riktigt fången i den de sista 80-90 sidorna. Den hade sina positiva och negativa sidor (fniss).
Jag tyckte att det var tråkigt att Emilys och Amandas relation var så spretigt och platt skildrad, jag förfasade mig över all denna lyx som togs så för given, även av Amanda men gillade faktiskt det riktigt bra slutet.
Min första erfarenhet av chic-lit.
Eller andra, jag har läst tre sidor i Bridget Jones dagbok innan jag lade ner. Fattade bara inte grejen med allt kalorisnack. Fast filmen är underhållande.
Jag lyckades tillslut ta mig igenom den och var faktiskt riktigt fången i den de sista 80-90 sidorna. Den hade sina positiva och negativa sidor (fniss).
Jag tyckte att det var tråkigt att Emilys och Amandas relation var så spretigt och platt skildrad, jag förfasade mig över all denna lyx som togs så för given, även av Amanda men gillade faktiskt det riktigt bra slutet.
Min första erfarenhet av chic-lit.
Eller andra, jag har läst tre sidor i Bridget Jones dagbok innan jag lade ner. Fattade bara inte grejen med allt kalorisnack. Fast filmen är underhållande.
Min egna tid
Mannen är ledig från jobbet i två veckor. Under de här veckorna har jag lovat mig själv att ta mig tid att...
1) Skriva på BOKEN/BÖCKERNA (det är ju två parallella som konkurrerar i huvudet, en för barn och en för vuxna)
2) Fixa med fotografierna (fotografering är ett stort intresse, så synd att jag inte vill visa mer av mina alster)
3) Träna pilates med hjälp av videon jag fick i julklapp
Jag lovar att rapportera duktigt om jag lyckas åstadkomma något av ovanstående.
Fick en extra kick av min vän tai-chi-tränaren, som jag vid det här laget har slutat att tänka på som tai-chi-tränare utan som min vän L. Hon och dottern var hemma hos oss på lunch i fredags och hon fick mig att lova att ta mer egen tid för att orka med alla de andra tre.
1) Skriva på BOKEN/BÖCKERNA (det är ju två parallella som konkurrerar i huvudet, en för barn och en för vuxna)
2) Fixa med fotografierna (fotografering är ett stort intresse, så synd att jag inte vill visa mer av mina alster)
3) Träna pilates med hjälp av videon jag fick i julklapp
Jag lovar att rapportera duktigt om jag lyckas åstadkomma något av ovanstående.
Fick en extra kick av min vän tai-chi-tränaren, som jag vid det här laget har slutat att tänka på som tai-chi-tränare utan som min vän L. Hon och dottern var hemma hos oss på lunch i fredags och hon fick mig att lova att ta mer egen tid för att orka med alla de andra tre.
Jul, jul, strålande jul
Julen blev precis så trevlig som jag nästan inte hade vågat hoppas.
I stort, alltså.
Dan före dopparedan kom mor och far förbi på en hela tre timmar lång (sic) visit. Modern var inte på topphumör, var sur, tvär, tackade inte för maten utan var grinig för att jag bjöd på jullunch när citat ”vi ska äta julmat hela morgondagen”.
Men det övervägdes av dagens roligaste; när jag och pappa diskuterade min unga fasters graviditet (hon är 33 år och min farbror är 48, hans första barn) och mamma dyngsurt sa till pappa ”du har inte sagt att han ska ha barn”. Jag skrattar inombords närhelst jag tänker på det. Igen. Och igen. Det är faktiskt fortfarande roligt att han inte har delgett henne en så glad nyhet, och att han och jag har pratat om det i flera månader.
Lilleman fick en eldriven motorcykel av min farfar som han redan manövrerar som värsta Schumacher.
Julafton vaknade jag ovh kände mig överkörd av en bulldozer. Jag tror två veckors kamp, från juniors sjukhusvistelse till träff med modern och annalkande jul satt i kroppen. Mannen var en ängel och jag masade mig ur sängen vid 10-snåret. Sen blev det en härlig julfrukost, lilleman fick paket i sängen (russin och pepparkaka och liten bok i paket) och sedan promenad med mannen. Jag stannade hemma och stekte prinskorven och gjorde janson till kvällen, samt hann med alla de obligatoriska samtalen till mormor, farfar, syrran och mamma.
Jullunchen improviserades fram med det som fanns tillgängligt, allt från dopp i grytan till rökt lax, sill, skinka och rökt lammfiol.
På eftermiddagen och ända till sena kvällen var vi tillsammans med mannens ena bror och hans familj samt barnens farmor och farfar. Väldigt enkelt och opretantiöst. VI fikade, glöggade, åt gott och alla hjälptes åt att aktivera barnen.
Kvällen avslutades i biblioteket med tänd brasa och småmys (med fyra överaktiva barn, men i alla fall) innan vi åkte hem och barnen hann somna omklädda till pjamas i bilen.
Det blev en topp-tre-jul, helt klart.
Ingen överdriven julklappskonsumtion utan väl genomtänkta presenter. Mycket kläder till barnen och sedan lite roligt komplement som arbetsbänken med verktyg till lilleman, legot, och mjukiståget till junior och Pilates-video och kaffemuggar till mig.
PS: Övriga toppar av julen var förra året (lugn och liten) och första året med vovsan, då hon bara var sju veckor gammal och vi avsade oss all uppståndelse för hennes skull. Bara mannen, jag och ulltussen i snöfallet. Härligt.
I stort, alltså.
Dan före dopparedan kom mor och far förbi på en hela tre timmar lång (sic) visit. Modern var inte på topphumör, var sur, tvär, tackade inte för maten utan var grinig för att jag bjöd på jullunch när citat ”vi ska äta julmat hela morgondagen”.
Men det övervägdes av dagens roligaste; när jag och pappa diskuterade min unga fasters graviditet (hon är 33 år och min farbror är 48, hans första barn) och mamma dyngsurt sa till pappa ”du har inte sagt att han ska ha barn”. Jag skrattar inombords närhelst jag tänker på det. Igen. Och igen. Det är faktiskt fortfarande roligt att han inte har delgett henne en så glad nyhet, och att han och jag har pratat om det i flera månader.
Lilleman fick en eldriven motorcykel av min farfar som han redan manövrerar som värsta Schumacher.
Julafton vaknade jag ovh kände mig överkörd av en bulldozer. Jag tror två veckors kamp, från juniors sjukhusvistelse till träff med modern och annalkande jul satt i kroppen. Mannen var en ängel och jag masade mig ur sängen vid 10-snåret. Sen blev det en härlig julfrukost, lilleman fick paket i sängen (russin och pepparkaka och liten bok i paket) och sedan promenad med mannen. Jag stannade hemma och stekte prinskorven och gjorde janson till kvällen, samt hann med alla de obligatoriska samtalen till mormor, farfar, syrran och mamma.
Jullunchen improviserades fram med det som fanns tillgängligt, allt från dopp i grytan till rökt lax, sill, skinka och rökt lammfiol.
På eftermiddagen och ända till sena kvällen var vi tillsammans med mannens ena bror och hans familj samt barnens farmor och farfar. Väldigt enkelt och opretantiöst. VI fikade, glöggade, åt gott och alla hjälptes åt att aktivera barnen.
Kvällen avslutades i biblioteket med tänd brasa och småmys (med fyra överaktiva barn, men i alla fall) innan vi åkte hem och barnen hann somna omklädda till pjamas i bilen.
Det blev en topp-tre-jul, helt klart.
Ingen överdriven julklappskonsumtion utan väl genomtänkta presenter. Mycket kläder till barnen och sedan lite roligt komplement som arbetsbänken med verktyg till lilleman, legot, och mjukiståget till junior och Pilates-video och kaffemuggar till mig.
PS: Övriga toppar av julen var förra året (lugn och liten) och första året med vovsan, då hon bara var sju veckor gammal och vi avsade oss all uppståndelse för hennes skull. Bara mannen, jag och ulltussen i snöfallet. Härligt.
torsdag, december 21, 2006
Å ena sidan - å andra sidan
Om vi bara hade haft ett barn (lilleman) just nu:
* Hade vi sovit hela nätterna
* Hade jag kunnat äta varm mat, istället för att skedmata någon och sedan äta min kallnade mat
* Hade jag kunnat dricka ett glas vin då och då
* Hade jag kunna haft kläder utan kräksfläckar
* Hade jag sluppit dra runt en dubbelvagn på sisådär 50 kg inklusive packning och barn
Å andra sidan:
* Hade jag varit tvungen att köra upp lilleman tidigt varje morgon för skjuts till dagis
* Hade jag inte haft möjlighet att ibland sova tätt intill barnen mitt på dagen
* Kunde jag inte avnjuta en mandarin på ett sittunderlag i solen i lekparken en onsdagseftermiddag
* Hade jag inte en liten knatte i gåstol som räcker upp armarna och ler med hela ansiktet.
Det här är bäst.
* Hade vi sovit hela nätterna
* Hade jag kunnat äta varm mat, istället för att skedmata någon och sedan äta min kallnade mat
* Hade jag kunnat dricka ett glas vin då och då
* Hade jag kunna haft kläder utan kräksfläckar
* Hade jag sluppit dra runt en dubbelvagn på sisådär 50 kg inklusive packning och barn
Å andra sidan:
* Hade jag varit tvungen att köra upp lilleman tidigt varje morgon för skjuts till dagis
* Hade jag inte haft möjlighet att ibland sova tätt intill barnen mitt på dagen
* Kunde jag inte avnjuta en mandarin på ett sittunderlag i solen i lekparken en onsdagseftermiddag
* Hade jag inte en liten knatte i gåstol som räcker upp armarna och ler med hela ansiktet.
Det här är bäst.
onsdag, december 20, 2006
Till Lena
Du skulle bara veta hur mycket jag uppskattar dina kommentarer, inlägg och anekdoter, berättelser kring ditt liv.
Ville bara säga det.
Och en riktig god jul till er alla fem.
Här kör vi penicillinkur nr 2 på junior efter ytterligare ett besök till kirurgmottagningen efter att kirurgen i går ringde och sa att biopsin visade bakterier som måste behandlas ytterligare.
Annars isolerar vi oss från allt och alla. Tänker INTE få magsjuka. Fast känner mig lite matt. Brrrrr.
Dessutom, efter helgens konfrontation och ord i paritet med ”dra åt h-e” till modern har vi haft ett par dagars iskyla och konfrontationsrädd som jag är har jag gjort slag i saken och beställt/aktiverat Nummerpresentation på telefonen. Efter att ha undvikit fyra samtal slapp hon igenom med ett samtal från jobbet = dolt telefonnr. Smart.
Ville bara säga det.
Och en riktig god jul till er alla fem.
Här kör vi penicillinkur nr 2 på junior efter ytterligare ett besök till kirurgmottagningen efter att kirurgen i går ringde och sa att biopsin visade bakterier som måste behandlas ytterligare.
Annars isolerar vi oss från allt och alla. Tänker INTE få magsjuka. Fast känner mig lite matt. Brrrrr.
Dessutom, efter helgens konfrontation och ord i paritet med ”dra åt h-e” till modern har vi haft ett par dagars iskyla och konfrontationsrädd som jag är har jag gjort slag i saken och beställt/aktiverat Nummerpresentation på telefonen. Efter att ha undvikit fyra samtal slapp hon igenom med ett samtal från jobbet = dolt telefonnr. Smart.
Ordning återställd
Jag ger upp. För mycket kaos med switch av kolumner (ler). Ordningen återställd. Kontrollfreak som man är.
måndag, december 18, 2006
Primadonnan till vänster
Och ja, för den som inte vet är det vår vovsan (som även hon har ett hemligt anonymt namn) som är på bilden. En envis primadonna till Bichon frisé på 3 år. Vårt äldsta barn.
söndag, december 17, 2006
Ny layout
För att diskutera något mer trivialt än i senaste inlägget: Jag har äntligen fått tummen ur och skaffat ett Google-konto och uppdaterat min blogg. Har fixat lite själv med layouten. Inget revolutionerande, men trots allt, lite mjukare färger som bättre passar mig.
Vad tycks?
Vad tycks?
Sjukhusvistelsen
Veckan blev inte direkt som vi hade planerat. Inte för att vi planerar, men operation och sjukhusvistelse ingick i alla fall inte, inte ens i icke-planerna.
Det gällde Junior.
Han var jättekinkig hela natten mot fredag och natten mot lördag. Tokskrek i panik när jag skulle amma honom. Som vanligt letade vi efter logiska fel, som att tand nr tre var på gång, eller att det var magknip, eller att han helt enkelt inte ville bli ammad längre.
På lördagen var vi och julhandlade samtliga julklappar och junior och lilleman var under tiden hos svärmor och svärfar. När vi kom dit på eftermiddagen påpekade svärmor att juniors pung såg väldigt svullen ut. Och ja, det gjorde den verkligen. Ena testikeln var stor som den största vindruva medan den andra var som en ärta. Vi ringde akuten som bad oss återkomma ifall det inte blev bättre eller om han fick feber.
Natten till söndagen blev inte bättre. Junior hade 38.1 i feber (vilket vi inte betraktade som feber, det fick vi reda på efteråt att vi borde ha gjort), var vaken till 1-tiden och somnade sedan av ren utmattning.
Söndagen var skaplig. Junior gick på alvedon, det var beyond telefonkö till akuten och man blev inte ens placerad i kö utan fick återkomma med jämna mellanrum. Kl 19:30 kom vi fram och de ville att vi skulle komma in till sjukhuset och visa upp honom.
Mannen åkte in. Jag var hemma med lilleman som precis hade somnat.
Klockan gick.
Den blev nio, tio, elva, tolv. Halv ett på natten kunde jag inte hålla mig längre utan ringde till akuten och frågade om sonen hade fått komma in än eller om de satt kvar i väntrummet.
”Jasså, är det du som är mamma till den lille pojken som ska opereras”, svarade sjuksköterskan mig. Mycket opedagogiskt.
”Va, vaddå operation?”, sa jag och blev kopplad till kirurgkliniken där jag först fick prata med en sköterska och sedan med kirurgen som skulle operera honom (vilket faktiskt var mycket proffsigt av dem). Det visade sig att lilleman just då låg för att få narkos och kirurgen hade ett par minuter till övers för mig då han förklarade att man inte kunde utesluta vare sig testikeltorsion (att testikeln hade snott sig, vilket kan medföra blodstopp och en död testikel) eller ett bråck, där tarmarna tränger in i pungen. Det enda man kan göra är att öppna pungen och okulärt verifiera vad som är fel.
Jag frågade kirurgen hur mannen mådde och han tyckte att han såg ”lugn och stabil ut” men tyckte att det vore bra om jag kom in till uppvaknandet efter operationen.
Jag ringde därefter svärmor och svärfar som kom hem till oss vid 02-tiden, själv var jag på sjukhuset 02:30 (tack och lov för att vi bara har fem minuter dörr-dörr mellan hemmet och sjukhuset, ytterligare ett plus med att bo i en liten stad).
Klockan 03:30 var operationen färdig och mannen och jag blev inkallade till ett svagt upplyst rum. På en stol i knäet på en sjuksköterska satt en liten förtvivlad gosse i randig pyjamas, med näthuva på huvudet och fullt med kanyler och dropp inkopplade i huvudet, vid höger öra. När vi kom in sträckte han båda händerna mot oss och bara skakade.
Vi fick stanna på uppvaket hela natten. En sköterska satt hela tiden i rummet och vakade manuellt över junior (jag visste inte att man gjorde det, men det är tydligen praxis med små barn, eftersom man inte vet om de tål narkosen, blir illamående eller slutar andas). Själv sov jag en stund på en brits innan vi på morgonen fördes vidare till Barn och ungdom – isoleringsavdelningen.
Där stannade vi från måndag morgon till onsdag lunch för övervakning. Kirurgen kom förbi och förklarade att inget av de ovan svåra fallen hade inträffat utan vad man såg var det en stor svullnad på ena bitestikeln och sädesledaren. Junior gick under tiden på Ipren och alvedon. Varje gång tabletterna gick ur kroppen blev han otröstlig och hade uppenbart ont.
Av en händelse råkade jag springa på en kompis i hissen på sjukhuset under måndagen. Hans fru hade precis fått deras andra barn, deras första är jämngammal med lilleman. Min vän råkar dessutom vara odontologkirurg (m a o specialist på testikelkirurgi, det gäller att ha tur med sina vänner), så han tog sig tid och läste vår journal och kom in till oss för en privat undersökning och bad sjuksköterskorna att ta ett urinprov också. Han misstänkte infektion av något slag.
Sagt och gjort. Och analysen visade – infektion. Nu fick vi dessutom antibiotika. Resterande tiden handlade om medicinering, avstängning av droppet och ett försiktigt återupptag av amning och gröt innan vi fick åka hem.
Ett dygn senare upptäckte jag att snittet gått upp (en sutur hade spruckit) så det var bara att på fredagskvällen åka in till akuten igen. Möttes av samma underläkare som förra gången som konstaterade att en infektion hade påbörjats, och junior tvättades, smörjdes och tejpades igen.
Nu har vi fått med ett litet omslagskitt hem. Jag tycker inte att det vill läka riktigt, men svullnaden börjar gå ner. Vi börjar landa i vardagen igen och jag har nästan nerverna i balans.
Det gällde Junior.
Han var jättekinkig hela natten mot fredag och natten mot lördag. Tokskrek i panik när jag skulle amma honom. Som vanligt letade vi efter logiska fel, som att tand nr tre var på gång, eller att det var magknip, eller att han helt enkelt inte ville bli ammad längre.
På lördagen var vi och julhandlade samtliga julklappar och junior och lilleman var under tiden hos svärmor och svärfar. När vi kom dit på eftermiddagen påpekade svärmor att juniors pung såg väldigt svullen ut. Och ja, det gjorde den verkligen. Ena testikeln var stor som den största vindruva medan den andra var som en ärta. Vi ringde akuten som bad oss återkomma ifall det inte blev bättre eller om han fick feber.
Natten till söndagen blev inte bättre. Junior hade 38.1 i feber (vilket vi inte betraktade som feber, det fick vi reda på efteråt att vi borde ha gjort), var vaken till 1-tiden och somnade sedan av ren utmattning.
Söndagen var skaplig. Junior gick på alvedon, det var beyond telefonkö till akuten och man blev inte ens placerad i kö utan fick återkomma med jämna mellanrum. Kl 19:30 kom vi fram och de ville att vi skulle komma in till sjukhuset och visa upp honom.
Mannen åkte in. Jag var hemma med lilleman som precis hade somnat.
Klockan gick.
Den blev nio, tio, elva, tolv. Halv ett på natten kunde jag inte hålla mig längre utan ringde till akuten och frågade om sonen hade fått komma in än eller om de satt kvar i väntrummet.
”Jasså, är det du som är mamma till den lille pojken som ska opereras”, svarade sjuksköterskan mig. Mycket opedagogiskt.
”Va, vaddå operation?”, sa jag och blev kopplad till kirurgkliniken där jag först fick prata med en sköterska och sedan med kirurgen som skulle operera honom (vilket faktiskt var mycket proffsigt av dem). Det visade sig att lilleman just då låg för att få narkos och kirurgen hade ett par minuter till övers för mig då han förklarade att man inte kunde utesluta vare sig testikeltorsion (att testikeln hade snott sig, vilket kan medföra blodstopp och en död testikel) eller ett bråck, där tarmarna tränger in i pungen. Det enda man kan göra är att öppna pungen och okulärt verifiera vad som är fel.
Jag frågade kirurgen hur mannen mådde och han tyckte att han såg ”lugn och stabil ut” men tyckte att det vore bra om jag kom in till uppvaknandet efter operationen.
Jag ringde därefter svärmor och svärfar som kom hem till oss vid 02-tiden, själv var jag på sjukhuset 02:30 (tack och lov för att vi bara har fem minuter dörr-dörr mellan hemmet och sjukhuset, ytterligare ett plus med att bo i en liten stad).
Klockan 03:30 var operationen färdig och mannen och jag blev inkallade till ett svagt upplyst rum. På en stol i knäet på en sjuksköterska satt en liten förtvivlad gosse i randig pyjamas, med näthuva på huvudet och fullt med kanyler och dropp inkopplade i huvudet, vid höger öra. När vi kom in sträckte han båda händerna mot oss och bara skakade.
Vi fick stanna på uppvaket hela natten. En sköterska satt hela tiden i rummet och vakade manuellt över junior (jag visste inte att man gjorde det, men det är tydligen praxis med små barn, eftersom man inte vet om de tål narkosen, blir illamående eller slutar andas). Själv sov jag en stund på en brits innan vi på morgonen fördes vidare till Barn och ungdom – isoleringsavdelningen.
Där stannade vi från måndag morgon till onsdag lunch för övervakning. Kirurgen kom förbi och förklarade att inget av de ovan svåra fallen hade inträffat utan vad man såg var det en stor svullnad på ena bitestikeln och sädesledaren. Junior gick under tiden på Ipren och alvedon. Varje gång tabletterna gick ur kroppen blev han otröstlig och hade uppenbart ont.
Av en händelse råkade jag springa på en kompis i hissen på sjukhuset under måndagen. Hans fru hade precis fått deras andra barn, deras första är jämngammal med lilleman. Min vän råkar dessutom vara odontologkirurg (m a o specialist på testikelkirurgi, det gäller att ha tur med sina vänner), så han tog sig tid och läste vår journal och kom in till oss för en privat undersökning och bad sjuksköterskorna att ta ett urinprov också. Han misstänkte infektion av något slag.
Sagt och gjort. Och analysen visade – infektion. Nu fick vi dessutom antibiotika. Resterande tiden handlade om medicinering, avstängning av droppet och ett försiktigt återupptag av amning och gröt innan vi fick åka hem.
Ett dygn senare upptäckte jag att snittet gått upp (en sutur hade spruckit) så det var bara att på fredagskvällen åka in till akuten igen. Möttes av samma underläkare som förra gången som konstaterade att en infektion hade påbörjats, och junior tvättades, smörjdes och tejpades igen.
Nu har vi fått med ett litet omslagskitt hem. Jag tycker inte att det vill läka riktigt, men svullnaden börjar gå ner. Vi börjar landa i vardagen igen och jag har nästan nerverna i balans.
fredag, december 15, 2006
Återkommer
Det har varit en tuff vecka. Junior har akutopererats på sjukhuset. Vi har legat på barnisolering för övervakning i några dygn. Ikväll var jag på akuten igen för tilltagande besvär med lillen. Återkommer.
fredag, december 08, 2006
Efter regn kommer sol
Efter en skitdag kommer ofta en bra dag - och tvärtom.
Idag (efter en som vanligt rätt kass natt) fick jag ändan ur och laddade en bulldeg direkt efter frukost. Den hann jäsa medans lilleman och jag plockade av bordet (ja, jag tvingar honom att hjälpa till med att plocka fram/bort/in och ut ur diskmaskinen, han lyser som en sol när han får hjälpa till och jag måste klappa händerna efter varje moment, rätt kul faktiskt) och bäddade sängarna.
Junior är entligen i den fasen att man kan prediktera hans sovtider under dagarna, så kl 09:30 lade jag honom för förmiddagsvilan och samtidigt kunde lilleman och jag baka ut bullarna.
Sedan följde det obligatoriska fikandet (det är därför man bakar bullar, för att få käka varma bullar och mjölk efteråt :-)) innan junior vaknade.
Därefter lite praktiskt pyssel när jag visade vart skåpet skulle stå, plockade fram ingenjören i mig och lagade lillemans speldosa.
Sedan säckade jag ihop lite och för första gången på flera år orkade jag inte laga till lunch till mig själv utan tog två bananer medan lilleman åt tinad köttfärssås och junior käkade oxpytt på burk.
Nu sover båda barnen (vågen!) och jag bloggar bort min fritid. Fast jag gillar ju det.
En episod igår:
Barnen och jag på promenad längsmed den stora fotbollsplanen där barnen spelade fotboll mot ett mål.
Lilleman: "Mamma, jag vill bli stor."
Jag: "Men lilla gubben, jag tycker att du är stor. Jättestor. Min stora kille. Varför vill du vara stor?"
Lilleman: "Jag vill spela fotboll."
Jag har tidigare sagt att när han blir stor kan han också spela fotboll med de andra barnen...
Så när vi kom hem plockade jag fram fotbollen och vi spelade boll i hela undervåningen, lilleman, jag, nallen och junior (som hängde som en krocketklubba mellan mina ben och "sparkade" bollen.
Idag (efter en som vanligt rätt kass natt) fick jag ändan ur och laddade en bulldeg direkt efter frukost. Den hann jäsa medans lilleman och jag plockade av bordet (ja, jag tvingar honom att hjälpa till med att plocka fram/bort/in och ut ur diskmaskinen, han lyser som en sol när han får hjälpa till och jag måste klappa händerna efter varje moment, rätt kul faktiskt) och bäddade sängarna.
Junior är entligen i den fasen att man kan prediktera hans sovtider under dagarna, så kl 09:30 lade jag honom för förmiddagsvilan och samtidigt kunde lilleman och jag baka ut bullarna.
Sedan följde det obligatoriska fikandet (det är därför man bakar bullar, för att få käka varma bullar och mjölk efteråt :-)) innan junior vaknade.
Därefter lite praktiskt pyssel när jag visade vart skåpet skulle stå, plockade fram ingenjören i mig och lagade lillemans speldosa.
Sedan säckade jag ihop lite och för första gången på flera år orkade jag inte laga till lunch till mig själv utan tog två bananer medan lilleman åt tinad köttfärssås och junior käkade oxpytt på burk.
Nu sover båda barnen (vågen!) och jag bloggar bort min fritid. Fast jag gillar ju det.
En episod igår:
Barnen och jag på promenad längsmed den stora fotbollsplanen där barnen spelade fotboll mot ett mål.
Lilleman: "Mamma, jag vill bli stor."
Jag: "Men lilla gubben, jag tycker att du är stor. Jättestor. Min stora kille. Varför vill du vara stor?"
Lilleman: "Jag vill spela fotboll."
Jag har tidigare sagt att när han blir stor kan han också spela fotboll med de andra barnen...
Så när vi kom hem plockade jag fram fotbollen och vi spelade boll i hela undervåningen, lilleman, jag, nallen och junior (som hängde som en krocketklubba mellan mina ben och "sparkade" bollen.
Julklappslista
Kusin 1: Presentkort till JC, presentkort till biobiljett
Kusin 2: Bokmärksalbum, pysselgrejer som färgat papper, stickers, glitter, mm
Syrran: Vaser i svart keramik
Föräldrarna: Ramar till förstoringar på barnen
Svärföräldrarna: Ramar till förstoringar på barnen
Mannen: Hemligt (han läser ju bloggen).
Vovsan: Märgben, ny hundkorg
Lilleman: Mössa, titta-lyssna-lär-bok, lego, eventuellt arbetsbänk
Junior (är lyckligast över presentsnören och inslagspapper): Vet ej
Kusin 2: Bokmärksalbum, pysselgrejer som färgat papper, stickers, glitter, mm
Syrran: Vaser i svart keramik
Föräldrarna: Ramar till förstoringar på barnen
Svärföräldrarna: Ramar till förstoringar på barnen
Mannen: Hemligt (han läser ju bloggen).
Vovsan: Märgben, ny hundkorg
Lilleman: Mössa, titta-lyssna-lär-bok, lego, eventuellt arbetsbänk
Junior (är lyckligast över presentsnören och inslagspapper): Vet ej
torsdag, december 07, 2006
Stressigt inre just nu
Jag trivs oftast väldigt bra med dagarna och att vara hemma med barnen. Dessvärre blir jag besviken på mig själv för att jag inte orkar göra något konkret på kvällarna.
Saker som står på listan just nu:
* Skriva text till fotona i juniors fotoalbum.
* Skriva lista på vilka julklappar som ska inhandlas.
Man kan tycka att det är två relativt enkla punkter, men fasiken vad jag är sliten på kvällarna. Orkar bara inte med det. Junior håller på att få tand nr 3 så nätterna är jobbiga just nu (ähhh, det är de i o f typ alltid, men alltid av olika orsaker, känns det som).
Krisade lite i går. Modern ville ha hem oss till helgen och jag tackade förra veckan ja. Men i går kväll ångrade jag mig. Blev überstressad. Vill inte sitta med barnen i bilen i fyra timmar för att sedan pinas ihjäl i hemma-hemma. Speciellt inte när mannen har varit bortrest i veckan, händerna värker, inga julklappar är inköpta och det finns tvätt och städning som behöver utföras i hemmet.
Så jag ringde i går kväll och sa att vi inte kommer. Att vi inte heller kommer till jul och att jag inte vet när vi ska träffas. De blev besvikna, förstås. Men jag pallar bara inte med det. Trots allt så är det ju morsans fel. Att jag aldrig vet hur det ska bli. Om det blir pest eller bra. Jag orkar inte stressen att inte veta och att sedan parera när det går åt helvete.
Sedan fick jag råångest över vilken otacksam dotter jag är som inte vill träffa mina föräldrar.
Och sedan malde tankarna på i några timmar till och jag kunde inte somna förrän lilleman vaknade och kom över till oss. Att krypa intill honom och snuffa lite fick mig äntligen lugn. Men idag är det dåliga samvetet tillbaka.
Jag hatar det.
Dessutom har jag mens just nu. Känner mig som en fet kossa som luktar illa, har stripigt hår, glåmig hy, fula kläder, trasiga naglar och ingen ork.
Saker som står på listan just nu:
* Skriva text till fotona i juniors fotoalbum.
* Skriva lista på vilka julklappar som ska inhandlas.
Man kan tycka att det är två relativt enkla punkter, men fasiken vad jag är sliten på kvällarna. Orkar bara inte med det. Junior håller på att få tand nr 3 så nätterna är jobbiga just nu (ähhh, det är de i o f typ alltid, men alltid av olika orsaker, känns det som).
Krisade lite i går. Modern ville ha hem oss till helgen och jag tackade förra veckan ja. Men i går kväll ångrade jag mig. Blev überstressad. Vill inte sitta med barnen i bilen i fyra timmar för att sedan pinas ihjäl i hemma-hemma. Speciellt inte när mannen har varit bortrest i veckan, händerna värker, inga julklappar är inköpta och det finns tvätt och städning som behöver utföras i hemmet.
Så jag ringde i går kväll och sa att vi inte kommer. Att vi inte heller kommer till jul och att jag inte vet när vi ska träffas. De blev besvikna, förstås. Men jag pallar bara inte med det. Trots allt så är det ju morsans fel. Att jag aldrig vet hur det ska bli. Om det blir pest eller bra. Jag orkar inte stressen att inte veta och att sedan parera när det går åt helvete.
Sedan fick jag råångest över vilken otacksam dotter jag är som inte vill träffa mina föräldrar.
Och sedan malde tankarna på i några timmar till och jag kunde inte somna förrän lilleman vaknade och kom över till oss. Att krypa intill honom och snuffa lite fick mig äntligen lugn. Men idag är det dåliga samvetet tillbaka.
Jag hatar det.
Dessutom har jag mens just nu. Känner mig som en fet kossa som luktar illa, har stripigt hår, glåmig hy, fula kläder, trasiga naglar och ingen ork.
måndag, december 04, 2006
Helgen var störtskön.
Arkitekten kom förbi och vi gjorde de sista ändringarna (tror vi i alla fall, fast det har vi trott några gånger). Nu är det bara att finrita och lämna in till stadsbyggnadskontoret för bygglov.
På lördagskvällen var vi på det årliga julbordet med kompisarna; han från plugget/jobbet och hans fru. Den här gången (i avspänd miljö) vågade jag fråga om de som pingstvänner verkligen går till kyrkan varje söndag. De gör det! Jag kan fortfarande inte fatta det. De verkar inte alls vara den typen av människor som är bokstavstroende. Mannen och jag får diskutera det här igen, känner jag.
I alla fall var det en sjukt härlig middagskväll. Åkte 17:30 och kom hem 23:30. Restaurangen stängde faktiskt om oss (vi var sist kvar på stället). Dessutom, en märklig känsla att stiga ut på gatan efteråt och rakt in i grupper av rökande, fulla, festande, skrattande människor. Jag hade nästan glömt att det var så man gjorde, när man var utan barn. Det kändes helt futuristiskt.
På söndagen var vi hos svärföräldrarna på födelsedagskalas. Hela släkten fyller år mellan sommar och jul, så vi kalasar typ en gång varannan helg. Kan bli lite tröttsamt, men i år har det faktiskt bara känts bra. Troligtvis för att jag törstar efter sociala aktiviteter och vuxen samvaro. Både lilleman och junior somnade i bilen hem (kl 18:15) så vi fick hela kvällen för oss själva.
Har känt mig trött och illamående till och från och var till slut tvungen att på söndagskvällen göra ett gravtest, som tack och lov visade noll. Inte för att det hade gjort någonting ifall jag var gravid igen, men lite skönt i alla fall.
Imorse åkte mannen på tjänsteresa till Deutschland, så jag är själv med barnen i ett par dagar. Passade därför på att ta med dem till jobbet på en fika idag på morgonen. Skönt att komma dit och nästan bli omfamnad med orden ”SNÄLLA kom tillbaka när som helst, vi behöver dig!”. Andra nyheter var att vi troligtvis ska byta lokal till en ny vid det stora köpcentret!!! (Fatta, kunna käka lunch på olika restauranger, samt handla innan man åker hem. Härligt!). Och att akademikerföreningen förändrar kollektivavtalen till prestationsbaserad lön. Jag känner mig lite kluven inför det. Antagligen handlar det om att jag inte tror att jag presterar tillräckligt = får mindre i lön, men jag skulle tro att jag faktiskt skulle klara det rätt bra.
Vi har också bytt telefonsystem, fått nya platta bildskärmar och massa nya tekniska produkter som jag måste lära mig.
Dessutom meddelade jag att jag inte börjar jobbar förrän 1 mars eftersom a) junior inte äter eller sover ordentligt ännu, b) mannen är nervös över att ta vid för tidigt. Det sista ledde till diverse utrop och skratt hos kollegorna. Tilläggas kan att ingen av dem varit hemma med två barn under två år.
Tråkigt nog har min älskade chef fått en infarkt (till) och var inte alls kry. Hoppa,s hoppas bara att han stannar kvar hos oss.
Bokade slutligen in mig på julmiddagen med jobbet och sedan tog jag med barnen hem igen.
Ikväll ska jag:
Bada badkar
Kolla på CSI
Skriva på BOKEN
Läsa alla informationsmail (350 stycken) som jag inte kunnat läsa eftersom jag varit nedstängd från jobbnätverket.
På lördagskvällen var vi på det årliga julbordet med kompisarna; han från plugget/jobbet och hans fru. Den här gången (i avspänd miljö) vågade jag fråga om de som pingstvänner verkligen går till kyrkan varje söndag. De gör det! Jag kan fortfarande inte fatta det. De verkar inte alls vara den typen av människor som är bokstavstroende. Mannen och jag får diskutera det här igen, känner jag.
I alla fall var det en sjukt härlig middagskväll. Åkte 17:30 och kom hem 23:30. Restaurangen stängde faktiskt om oss (vi var sist kvar på stället). Dessutom, en märklig känsla att stiga ut på gatan efteråt och rakt in i grupper av rökande, fulla, festande, skrattande människor. Jag hade nästan glömt att det var så man gjorde, när man var utan barn. Det kändes helt futuristiskt.
På söndagen var vi hos svärföräldrarna på födelsedagskalas. Hela släkten fyller år mellan sommar och jul, så vi kalasar typ en gång varannan helg. Kan bli lite tröttsamt, men i år har det faktiskt bara känts bra. Troligtvis för att jag törstar efter sociala aktiviteter och vuxen samvaro. Både lilleman och junior somnade i bilen hem (kl 18:15) så vi fick hela kvällen för oss själva.
Har känt mig trött och illamående till och från och var till slut tvungen att på söndagskvällen göra ett gravtest, som tack och lov visade noll. Inte för att det hade gjort någonting ifall jag var gravid igen, men lite skönt i alla fall.
Imorse åkte mannen på tjänsteresa till Deutschland, så jag är själv med barnen i ett par dagar. Passade därför på att ta med dem till jobbet på en fika idag på morgonen. Skönt att komma dit och nästan bli omfamnad med orden ”SNÄLLA kom tillbaka när som helst, vi behöver dig!”. Andra nyheter var att vi troligtvis ska byta lokal till en ny vid det stora köpcentret!!! (Fatta, kunna käka lunch på olika restauranger, samt handla innan man åker hem. Härligt!). Och att akademikerföreningen förändrar kollektivavtalen till prestationsbaserad lön. Jag känner mig lite kluven inför det. Antagligen handlar det om att jag inte tror att jag presterar tillräckligt = får mindre i lön, men jag skulle tro att jag faktiskt skulle klara det rätt bra.
Vi har också bytt telefonsystem, fått nya platta bildskärmar och massa nya tekniska produkter som jag måste lära mig.
Dessutom meddelade jag att jag inte börjar jobbar förrän 1 mars eftersom a) junior inte äter eller sover ordentligt ännu, b) mannen är nervös över att ta vid för tidigt. Det sista ledde till diverse utrop och skratt hos kollegorna. Tilläggas kan att ingen av dem varit hemma med två barn under två år.
Tråkigt nog har min älskade chef fått en infarkt (till) och var inte alls kry. Hoppa,s hoppas bara att han stannar kvar hos oss.
Bokade slutligen in mig på julmiddagen med jobbet och sedan tog jag med barnen hem igen.
Ikväll ska jag:
Bada badkar
Kolla på CSI
Skriva på BOKEN
Läsa alla informationsmail (350 stycken) som jag inte kunnat läsa eftersom jag varit nedstängd från jobbnätverket.
Junior, 5½ månader
Har fått två tänder.
Sitter själv i mer än 30 sekunder.
Kommer skuttandes i lära-gå-stolen när man sträcker armarna efter honom.
Hatar barnmat.
Flyttar leksaker mellan händerna.
Drar ut nappen, men kan inte sätta in den i munnen igen.
Älskar att stå och hoppa i knät.
Tittar med beundran på storebror som kan backa med bobby car.
Sitter själv i mer än 30 sekunder.
Kommer skuttandes i lära-gå-stolen när man sträcker armarna efter honom.
Hatar barnmat.
Flyttar leksaker mellan händerna.
Drar ut nappen, men kan inte sätta in den i munnen igen.
Älskar att stå och hoppa i knät.
Tittar med beundran på storebror som kan backa med bobby car.
lördag, december 02, 2006
Högsta domstolen?
Mannens kommentar efter att han sagt ja till ett av lillemans önskemål, medan jag kort därefter sagt nej:
"Sorry, grabben. Det gick igenom i tingsrätten, men du fick avslag i högsta domstolen".
"Sorry, grabben. Det gick igenom i tingsrätten, men du fick avslag i högsta domstolen".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
